Nej, det är ingen fördel att åka ur...

FOTBOLL

De involverade i allsvenskans bottenstrid har på senare tid fått höra ett ständigt tjatat mantra. Som vi i media villigt hjälpt till att hamra in.

Det lyder: Ett år i Superettan behöver inte vara så hemskt, se på exemplen Djurgården och Malmö FF och inse att det tvärtom kan vara nyttigt.

Årets två topplag var som alla vet helt nyss varit nere i ettan. Medan de vände inleddes framgångsrika nya lagbyggen. Underförstått: om de i stället harvat kvar i allsvenskans bottenregioner hade de aldrig fått ihop sina så vinnande Ajax-imitationer respektive Prahl-linjer.

Det kan säkert ligga en del sanning i detta. Men fråga i stället italienska Napoli eller tyska FC Köln eller franska Saint Etienne, alla nyss internationellt gångbara topplag i sina ligor.

Fråga dem hur framgångsrikt det känns att ha blivit ett ”jojo-lag” eller i värsta fall ha blivit kvar där nere i träsket. Då får man nog ett annat svar.

Då kan fortsatt allsvensk existens tyckas MYCKET attraktivt, även om vart och vartannat år innebär en kniv på strupen.

Senast tog comebacken sex år

Egentligen behöver man inte gå längre än till IFK Göteborg själva för att se vad som KAN inträffa när storlag faller genom botten på bygget. Klubben åkte under spektakulära former ur allsvenskan 1970. 4 000 fans på plats i Örebro försökte med alla medel hindra att den förgörande slutmatchen genomfördes.

Men förgäves, det enda resultatet av den fysiska aktionen från goa göbbar blev att Örebros fritidsförvaltning fick bygga ett nytt mål på Eyravallen.

Blåvitt blev sedan kvar i andradivisionen i sex år. TROTS ständiga publikrekord, trots att ett helt fotbollsrike – möjligen Gaisare undantagna – ville ha upp laget. Först 1976 lyckades man vinna tvåan och kunde börja fantisera om diverse spelare med namnet Glenn och andra fotbollssagor.

HIF fastnade i kvicksanden

Det klassiska exemplet på ett svenskt topplag som trampar ner i kvicksand är Helsingborg.

Det är lätt att glömma, men det är faktiskt bara tio år sedan som skåningarna tog sig tillbaka till eliten. Detta efter 25 år i tvåan och även division tre – så illa var det.

I maj 1987 förlorade Helsingborg hemma i trean mot Göteborgslaget Warta. 0-2 inför 700 på Olympia.

Den kvällen hade nog klubbens ledning och spelare varit glada över att få se Sören Cratz komma in i omklädningsrummet.

Ute i Europa är kanske Stade de Reims det värsta debaclet.

Denna franska klubb var i början av 1960-talet ett toppnummer på kontinenten: de inte bara vann franska ligan (senast 1962), utan var också centralt involverade då de stora europacuperna sjösattes. Senare har det mest handlat om elände långt ner i det franska seriesystemet. Inte ens Manchester City eller Sampdoria har varit så illa ute.

Division 2 – det bästa på många år

När Reims i år ligger långt ner i tvåan är det klubbens bästa bedrift på mycket länge, men de är långt, MYCKET långt, från de nivåer där andra franska småstadslag, som Lens eller Auxerre, befinner sig.

Hur långt det är till Reims kombatanter från storhetstiden, som Real Madrid, ska vi inte ens nämna.

Man måste visa lite hänsyn mot gamla ärrade mästare.

Så om representanter för IFK Göteborg inför Frölundamatcherna börjat lyssna på snacket om Superettans helande verkan är rådet bestämt: Glöm det!