Änglarnas Ödesdag som slutade i himlen

"Jag var så jäkla nervös, jag var tvungen att gå ut och fundera"

FOTBOLL

GÖTEBORG

Minuter kvar till avspark.

En märklig tystnad lägger sig i IFK Göteborgs omklädningsrum.

Jonas Henriksson slår på musiken i sin bärbara cd-spelare, blundar och sluter sig till en refräng av Håkan Hellström:

"Känn ingen sorg för mig Göteborg.."

Den Stora Ödesdagen, då anrika IFK Göteborg spelar för överlevnad i allsvenskan, börjat egentligen redan kvällen före.

Som lite av en ödets ironi bor Blåvitts tränare Roger Gustafsson i stadsdelen Frölunda. Med bara en halvtimme kvar till midnatt jobbar han fortfarande med de sista förberedelserna inför den avgörande kvalmatchen på Gamla Ullevi.

Han ser förstås matchvideon från det första mötet, på Ullevi.

1-1, då.

Hur kommer returen att se ut?

Har han valt rätt startelva?

Klarar Håkan Mild att spela?

Ska Magnus Erlingmark tillbaka i backlinjen?

Tre timmars nervöst väntande

Gustafsson har en mängd anteckningar och känner till slut tröttheten smyga sig på. Så med matchen från i onsdags på näthinnan somnar IFK Göteborgs tränare faktiskt i soffan.

I en annan del av Göteborg ligger Fredrik Risp i sin säng och kan omöjligt somna. Klockan passerar midnatt, den passerar ett och först efter nära tre timmar lyckas han få ro. Lätt nervös, förstås, med en mängd funderingar som sista minnesbilder innan han faller i sömn.

- Det var skitjobbigt att ligga där och vrida sig, jag behövde verkligen sova, minns han senare.

- Men jag planerade sovmorgon och hade gjort i ordning en kall pastasallad till frukost.

Många spelare och ledarne är oroliga den här kvällen. Förlust eller ett oavgjort resultat med många mål skickar mesta mästarna ner i superettan.

En chock för de tusentals trogna supportrar som följer laget genom krisen.

Och allvarligt för klubbledningen förstås.

När solen till slut går upp över Göteborg är det mycket kallt, gräset i Vasaparken är vitt av frost. Klubbordföranden Kurt Eliasson vaknar tidigt och är snabb ner i trapphuset för att gå en morgonpromenad med hunden Wilma, en dvärgschnauzer.

Det brukar han göra.

Det sista han sätter på huvudet är en toppluva med IFK Göteborgs klubbmärke fram.

Kurt och Wilma går för att köpa tidningarna, som alltid är tidiga till butikerna i innerstan.

- Jag var så jäkla nervös, jag behövde gå en stund för att fundera lite på vad som väntade, berättar han långt senare.

Hemma i hyreslägenheten, efter promenaden, äter Kurt Eliasson frukost i sällskap med stora artiklar om IFK Göteborgs match för överlevnad.

För Sportbladet har han gett en intervju om framtiden, att klubben hör hemma i allsvenskan, att det inte finns anledning till oro.

Laddar med Piacenza-Roma

I Göteborgs-Posten läser han att Frölundas förre klubbdirektör Bertil Kristiansson inte tycker Blåvitt är värda sin allsvenska plats, samma intervju han tidigare gjort i Sportbladet.

Kristianssons ord ringer lite i öronen när Eliasson ställer ner kaffekoppen i disken.

Anfallaren Jonas Henriksson tittar på tv. Han har vaknat tidigt, är oväntat pigg, och ser reprisen av Piacenza-Roma på Canal Plus. På frukostbordet finns nystekta köttbullar och två vändstekta ägg.

- Jag såg en halvtimme på matchen för att undvika att titta i tidningarna, säger han.

Innan han åker hemifrån, tjugo minuter i tio, får han ett "lycka till" av sin sambo Johanna.

- Det var bra, jag hade en underbar känsla av att det skulle bli en bra dag. Jag ville spela så fort som möjligt.

Fredrik Risp vaknar inte förrän efter nio och äter sin pastasallad innan han gör sig redo för att åka hemifrån.

I Kungsbacka vaknar även målvakten Bengt Andersson sent så sent att han för första gången på hela säsongen väljer att inte förbereda sig med jakt.

Ofta slappnar han av med lite lerduveskytte i sällskap med en god vän.

Men inte på hösten, inte när det är jaktsäsong på rådjur.

- Så här års brukar jag sätta mig på ett pass i flera timmar, med kaffe och mackor och min bössa. Men det är ju när vi spelar match på kvällen. Den här gången hann jag inte, berättar han senare.

Orsaken är att IFK Göteborgs spelare Ödesdagen har samling redan klockan tio på Kamratgården. Kvalmatchen mot Frölunda har avspark ett.

Vid lagsamlingen ser det mesta ut som det brukar. Målvakten Rickard Claesson och kantspelaren Jimmy Svensson är först på plats av spelarna som vanligt och ingen av de övriga är sen. Alla är friska, alla bilar har startat. Ingen onormalt alls.

Det enda som är annorlunda är en ny och något oväntad order från tränaren Roger Gustafsson. Efter ett kort snack om hur laget ska spela vid fasta situationer och en presentation av startelvan tvingas spelarna ut på en promenad.

Gustafsson, som vaknat redan vid halv sex och bara någon timme senare kommit allra först till Kamratgården, vill att spelarna går ner i varv och kopplar av.

Jonas Henriksson tar sällskap med anfallskompisen Tomas Rosenkvist.

- Hoppas nu bara att vi får vara glada efter matchen, för en gång skull, säger Jonas när de börjar sin promenad i Delsjöskogen.

- Det får vi, svarar Rosenkvist. Bara vi gör vårt jobb så får vi det.

Innan spelarna åker gemensam buss till Gamla Ullevi hinner de dricka lite kaffe och spela kort. De flesta är med och de väljer att spela "Gurka".

I bussen till arenan är det ovanligt tyst, precis som i omklädningsrummet.

- Det var lugnare och tystare och mer samlat än det brukar vara, säger flera av spelarna senare.

Bengt Andersson och Fredrik Risp joggar lätt i korridoren redan före uppvärmningen.

Laddar med ett urklipp

Jonas Henriksson, Jon-Inge Höiland och Martin Ericsson sitter bredvid varandra med en sak gemensamt - de koncentrerar sig på matchen med musik från sina bärbara cd-spelare. Höiland lyssnar på hip-hop, Ericsson på "dance hits" och Henriksson väljer Håkan Hellström.

Före värmningen samlas laget i ledarnas del av omklädningsrummet.

Roger Gustafsson tar fram den perfekta tändvätskan - artikeln ur Göteborgs-Posten där IFK Göteborg sägs vara värda att åka ur allsvenskan.

- Jag har upptäckt att förbannade spelare kan bli av med onödig stress, förklarar Blåvitts tränare senare.

- Jag brukar göra så där om jag hittar nåt från motståndarlagen.

Uppvärmningen ute på planen följer tidigare rutiner.

Folk strömmar till på läktarna och tv riggar för direktsändning.

Minuterna före avspark samlas spelarna på nytt hos ledarna.

Det sägs inte mycket.

Vanligt pep-talk.

Det enda som till slut hörs är Fredrik Risps skruvdobbar mot det hårda trägolvet, nervöst klapprande, utan att han ens märker det själv. Nervöst klapprande...

Matchen blir en triumf.

Jonas Henriksson avgör med två mål strax före paus.

Med fem minuter kvar kastar Kurt Eliasson en blick mot förre Frölundabasen Bertil Kristiansson, som ju inte tycker Blåvitt är värda sin allsvenska plats. Kristiansson har fått nog och lämnar läktaren före slutsignalen.

Eliasson kan inte låta bli att le.

Den enorma lättnad spelare och ledare känner vid slutsignalen, när allsvenskt spel är räddat, kan de inte beskriva. Säsongen har varit en mardröm och plötsligt är allt över.

Stor lycka.

Stora delar av publiken stormar planen, spelarna blir troféer.

- Det var helt otroligt, minns Jonas Henriksson.

- Dom slet av mig både tröja och skor och när dom ryckte i byxorna fick jag lite panik. Jag var ju naken under. Tack gode gud för att jag knöt snörningen ordentligt.

Henriksson bärs fram i guldstol.

Spelarna hyllas om och om igen Roger Gustafsson skriker ut sin glädje i sällskap med supportarna. Där finns inga spår av dålig nattsömn i ögonen, bara lättnad och glädje.

På väg in till omklädningsrummet pustar lagkaptenen Magnus Erlingmark ut:

- Så jävla skönt. Den här hösten har varit fruktansvärd.

Superettan - glöm den nu

Efter snabb dusch har spelare och ledare tre timmars ledighet. De hinner precis hem för att byta om till den fest som plötsligt står redo på Kamratgården.

- Vi har köpt allt mat och dricka och Gun ska göra pytt-i-panna, förklarar marknadschefen Leif Nilsson mellan mobilsamtalen.

- Vi gömde allt i veckan, så att inte spelarna skulle hitta det. Vi visste ju inte om...ja, du vet.

Superettan.

Glöm den nu.

Gun Nilsson, legendarisk husmor och nu pensionerad, kontaktades redan i fredags. Pytten, som tidigare bara varit en guldtradition, är förberedd.

Solen hinner gå ner över Kamratgården när de första spelarna anländer.

Vid halv sju är middagen som bäst. Höjdpunkten blir Sonya Hedenbratts gamla allsång "Knô dig in...", som ju också har varit en guldtradition.

Talen avlöser varandra.

Unge Dennis Jonsson håller ett traditionellt debuttal men avbröts var femte sekund av jubel. En av de som stör honom mest är Thomas Ravelli som i dag är styrelsemedlem.

När Ravelli avlöser Jonsson kommer hämnden:

- Du Ravelli, säger Dennis med glimten i ögat. Jag minns när du stod i mål en match och jag var bollkalle. Du skällde på mig så att jag började gråta.

Det är enda gången på hela kvällen som Ravelli blir mållös.

Festen på Kamratgården blir lång och påminner nästan om klassiskt guldfirande.

- Men det var väl kval? undrar Håkan Mild när det jublas som allra mest.

Efter tre timmar drar IFK Göteborgs spelare vidare mot centrala Göteborg.

När Gun Nilsson plockar det sista ur diskmaskinen efter en lyckad kväll med legendarisk pytt, kliver spelarna in i supporterklubben Änglarnas lokaler på Friggagatan. Där möts de av jublande och trogna supportrar som följt laget genom krisen.

Det blir mer öl.

Mer dans.

Och cigarrer.

Och ur högtalarna hörs Håkan Hellström.

"Känn ingen sorg för mig Göteborg".

Thomas Tynander