Nu har klubbarna markerat att de vill ta sitt ansvar

FOTBOLL

Fyra månader efter svensk fotbolls första huliganmord samlades svensk elitfotboll kring ett åtgärdsprogram.

Huvudet är uppe ur sanden.

Hoppas att det tänker säga något begåvat.

Jag förstår att supportrar - och extremliberaler - får hicka inför tanken på att någon ska dra av dem deras Iron Maiden-tröjor medan de kollar på Elfsborg.

Men dödskallar är inte huvudsaken (tänk vad Arne Hegerfors hade kunnat göra av den meningen).

Huvudsaken är markeringen.

I samband med huliganmordet i Stockholm i somras skrev jag flera krönikor på temat det kollektiva ansvaret, om att beslutsfattarna fjärmade sig från det. Jag skrev att "det finns ett ansvar hos alla oss som är med och formar fotbollens kultur och retorik; de goda supporterkrafterna, spelarna, klubbarna, media, Lars-Åke Lagrell".

Nu har klubbarna markerat att de vill ta det ansvaret.

I linje med övriga Europa

Åtgärdsprogrammet (jag har bara fått det refererat för mig) går helt i linje med en utveckling i övriga Europa, där både klubbar och förbund kämpar mot avarterna i läktarkulturen. I oktober presenterade Uefa ett tiopoängsprogram för att komma åt rasismen inom fotbollen och i mars har samma förbund kallat till en antirasism-konferens i London. Rasismen är enbart marginell i Sverige, men här finns andra avarter som fotbollen måste ta avstånd ifrån och bekämpa.

Nu har klubbarna kommit överens om att göra det.

Målsättningen måste vara att komma åt det destruktiva på läktarna, inte att trampa in på de kittlande motsättningar som är sportens själva livsnerv. Och det finns bara en möjlighet att lyckas med det:

Att göra det tillsammans med supportrarna.

Det finns en enorm kompetensbank i supporterklubbarna, i går pratade jag med ett gäng oerhört skickliga, insatta och ambitiösa supporterledare som varje dag arbetar för att skapa en positiv läktarkultur. Det är bara i en dialog med killar och tjejer som dem som klubbarna och förbundet kan driva igenom vettiga och varaktiga förändringar med ett brett stöd.

Det osmakliga hatet ska bort

Gränsen mellan vad som är en provokation och vad som inte är det är omöjlig att fånga på ett papper, däremot är den alltid extremt tydlig i den faktiska situationen på läktaren.

Rasismen ska bort, våldet ska bort, det osmakliga hatet ska bort.

Och dödskallarna?

De har inget med problemet att göra.

Om klubbarna misslyckas med att föra en dialog med sin publik och i stället klampar in med rigida regler är de dömda att förlora supportrarnas förtroende.

Och då är det inte tre poäng det handlar om.

Simon Bank