Djurgården och den kinesiska rundturen

Sportbladet följde svenska mästarna i Kina

1 av 2 | Foto: NIKLAS LARSSON/BILDBYRÅN
Ny miljö - samma träning Glöm Spanien och La Manga. När svenska mästarna i fotboll åker på träningsläger reser man till Kina. Men för Andreas Johansson och de andra djurgårdarna påminner träningsmetoderna en hel del om dem hemma i Stockholm.
FOTBOLL

KUNMING

Det här är årstiden när allsvenska klubbar åker ut i världen för att hitta glädje och gröna planer.

Mästarna åkte runt halva jordklotet.

En enda svensk tidning följde efter.

Sportbladets Simon Bank och fotografen Niklas Larsson berättar om ett land där soldater kissar i takt, nykomlingar får lära sig att klä på sig och Niclas Rasck går på vattnet.

Det här är ett unikt reportage från insidan av ett unikt träningsläger.

En liten kvinna, till hälften gömd under en opro-portionerligt stor Nike-keps, sträcker på sig, plockar upp sin hink och vaggar av gräsplanen.

Den senaste timman har hon suttit böjd över den i oändlig koncentration, hennes händer har dansat över planen för att rycka upp varenda störande skönhetsfläck från en perfekt, grön värld.

Det är verkligen en vacker värld. Hongta Camp är en idrottsdröm, bygg på ett berg av cancersvarta pengar.

Hongta, Kinas största producent av cigaretter, har med sina pengar byggt upp dels Kinas rikaste fotbollslag, dels en idrottsanläggning som är en av världens absolut främsta.

Prislappen hamnade runt 800 miljoner kronor, i ett land där en människa kan klä sig från topp till tå för 80 kronor.

Det syns.

Första laget från väst

Här finns lägenheter för Kinas landslag i fotboll, välbevakade och välutrustade, här finns närmare 70 bowlingbanor, en enorm simbassäng, tennisbanor, ishall, gym, lyxhotell, fem fenomenala fotbollsplaner och precis allt en idrottsman kan önska sig. Anläggningen vimlar av kinesiska elitidrottare, kvinnor och män, flickor och pojkar. De senaste veckorna har för första gången ett västerländskt fotbollslag kommit hit.

Djurgårdens IF från Stockholm.

- Jag tror faktiskt att vi är de första som fått komma hit från väst över huvud taget, säger styrelseledamoten Anders Beck-Friis.

Det mesta har gått bra, men inte allt.

- I början var det problem med planerna, vi fick träna på sämre planer trots att vi blivit lovade att träna på de bästa. Men nu är allt perfekt, säger tränaren Sören "Snuffe" Åkeby.

Snuffe är trött, det är alla i Djurgårdens trupp. De senaste veckorna har varit ett myller av resor, packade väskor, passkontroller, nya resor, matcher och träning på olika platser.

- När man ändå inte får se så mycket av Kina - jag menar, vi var bara en och en halv timma i Hong-Kong - så kan man lika gärna åka till Spanien, säger Niclas Rasck.

- Det är liksom inte som att flyga från Stockholm till Göteborg, man ska gå igenom kontroller och ha lappar om varför och därför och var och hur och över och under. Det här är en sån resa som är kul att ha gjort en gång, men man orkar inte göra om det för det sliter för mycket. Det är gôrjobbigt, säger Kim Källström.

Han är den ende i truppen som använder prefixet "gôr" för att betona något.

Den här gången är det på sin plats.

Djurgårdarna är gôrtrötta.

Hela vintern har de kört styrketräning, utan att ens få röra fotbollarna.

Sveriges mest bollskickliga lag fick längta, men när de efter 15 timmars resa äntligen landade i Kina, i staden Huangzhou 20 mil söder om Shanghai, hade de en efterlängtad date.

Den 14 februari fick de träffa sina älskade fotbollar.

En lyckad alla hjärtans dag.

- Man kände att tajmingen inte satt där, man tappar ut bollar och slår bort passningar. Man börjar fråga sig själv vad man håller på med, för just nu sitter inget. Men det kommer, säger Kim Källström.

Gôrsäkert.

Elva dagar och två matcher (två vinster mot svagt motstånd) efter den där första bollträningen är det dags för det första riktiga testet.

Kommenderad publik

Målvakten Andreas Isaksson, backen Mikael Dorsin, mittfältaren Andreas Johansson och anfallaren Johan Elmander har precis anslutit från landslagsturneringen i Thailand, när Djurgården ska möta Hongta Club, värdklubben vars spelarlöner betalas med miljontals kinesiska nikotinbloss.

Matchen spelas i Yuxi, tio mil från Kunming.

Vägen dit går genom ett storslaget sagolandskap där småskaliga offer och tragedier krymper till parenteser. Kunming är "den eviga vårens stad", med tio månaders vårväder om året och en bördig jord som låter människorna överleva (eller om det möjligen är tvärtom, människorna som är till för jorden). I mil efter mil breder växthus, fruktodlingar och risfält ut sig.

Rytmiskt, färgsprakande, terrakotta möter rapsgult, himmelsblått krockar med ockra. Över allt tronar berg, under allt böjer sig människor med spadar och hackor i händerna. Folkets fattigdom blandas med naturens rikedom, som peppar med vanilj.

- Ett otroligt vackert landskap, kul att ha sett det, säger Kim Källström.

- Det är bra för våra spelare att få uppleva sådant här. De får veta att de är bortskämda och att de har det väldigt, väldigt bra, säger tränaren Zoran Lukic.

I Yuxi är det fortfarande lugnet före den svenska anstormningen.

På en uteservering spelar fyra åldrade män ytterligare ett parti Mah-Jong, medan poliser tillrättavisar en bilist som parkerat fel.

Inne på stadion väntar en annan verklighet.

En linjerät.

Under den ena långsidesläktaren bor hundratals soldater, som drillas på en bakgård med gymnastikredskap och skivstänger. Inredningen är spartansk; dubbelsängar i metall och ett pingisbord. På en visselsignal joggar soldaterna iväg i raka led, en efter en - för att gå på toaletten.

Utan att närmare ha undersökt saken verkar det gå snabbt och riktigt till.

Sedan går soldaterna på fotboll, i lika raka led slår de sig ner på sin långsidesläktare och sjunger, applåderar och ropar på order.

- Helt otroligt, säger Johan Arneng.

Han är mittfältaren från Vålerengen, nyförvärvet som ska ersätta Stefan Rehn. Arneng kom till Stockholm dagen före avresan till Kina, och har fortfarande inte hunnit tömma lägenheten i Oslo.

- Jag hoppas att jag kan göra det så snabbt som möjligt, och jag vill gärna slippa att bo på hotell i Stockholm. Det blir jobbigt i längden, säger han.

Det där är också temat för Djurgårdens spel den här eftermiddagen: Jobbigt i längden. Dif ställer upp med sitt kanske bästa lag, Arneng och Kim Källström fungerar bra ihop och Andreas Johansson gör ett riktigt fint mål.

Sedan tar de slut.

Blir söndersprungna

Hongta Club slutade sjua i ligan i fjol och är Kinas rikaste fotbollsklubb, men det är fortfarande halvannan månad kvar till ligastart och de är inte i toppform. Ändå springer de sönder Djurgården i andra halvlek. I laget finns en rumän, en brasilianare och en sydafrikan. Min vänlige kinesiske bänkgranne döper dem för enkelhetens skull till "Romania", "Brasil" och "Africa".

Romania är bäst på planen i andra halvlek, och med 25 minuter kommer den logiska kvitteringen till 1-1.

Brasil nickar in den.

- Det är hög höjd här, benen ville springa men man orkade bara inte. Jag har aldrig spelat på sådan här höjd, säger Kim Källström.

Yuxi ligger på 2 000 meters höjd, ungefär som Kebnekaise.

Matchen mot Hongta Club avgörs på straffar, Markus Karlsson slår sin i stolpen och Djurgården förlorar med 6-5. Spelarna applåderar militärläktaren, och får skriva autografer åt barn som stormar planen.

Två minibussar tar Djurgården hem till hotellet i Kunming, de flesta slocknar snabbt av trötthet. Markus Karlsson, lagkaptenen, förmanar kongolesen Ngabu Bapupa som försvinner i sina freestylelurar:

- Bapupa - ta av dig lurarna. Annars lär du dig aldrig svenska.

Bapupa har fått sällskap av landsmännen René Makondele och Richard Ekunde, de tre håller sig alltid tätt tillsammans i sitt språkliga utanförskap.

- Den största omställningen har varit vädret. Inte här i Kina, men i Sverige. Det är kallt jämt. Språket är svårt, men det fungerar bra på planen, säger Makondele.

Han säger att han gillar både medspelarna och tränarna och att han siktar på att få spela i allsvenskan i år, inhopp på en kvart, tjugo minuter. Kanske mer.

- Det är klart att det är svårt för dem, när de inte har språket. Vi pratar ju ingen franska. Makondele är den som försöker mest, säger Patrik Eriksson-Ohlsson.

Vid middagsbordet på kvällen, en buffé där dessertjordgubbarna är den stora succén, blir uppdelningen i truppen tydlig med kirurgisk precision. De som redan tagit steget in i laget hamnar vid ett bord, nykomlingarna vid ett annat. De tre killarna från Kongo pratar franska vid ett eget bord. Alla - undantagslöst - i Djurgården pratar om den starka gruppkänslan, men den har tydligen sina gränser.

Kvällen blir lugn, ingen orkar med något spännande.

- Det blir mest att man vilar eller ser en film på rummet, säger Johan Arneng.

Han har att välja på. Under lägret har han köpt på sig 60 dvd-filmer.

Åkebys ”idioti” - lyckat recept

Bussarna från Lakeview Hotel (utan sjöutsikt) rullar iväg kvart i tio på morgonen. Det är dagen efter en tung match, och Djurgårdens spelare vet att de ska göra samma som de brukar efter en tung match.

Träna.

När vi kommer fram till Kunmings Sportcenter, ett gammalt fångläger, förklarar Sören Åkeby varför.

- När jag tränade Nacka i division II brukade vi alltid vila dagen efter match och sedan köra två dagar efter. Den träningen höll alltid låg kvalité. Då provade jag att köra hårt dagen efter match i stället, och då blev träningarna bra. Alla sa att det var idioti, men det fungerade för oss.

Snuffe tog med sig modellen till Djurgården, och för inte så länge sedan vek sig till och med vetenskapen. Idrottsläkaren Jan Ekstrand, en av Sveriges främsta auktoriteter på området, gav Djurgården rätt.

Snuffe ler.

- Nu tränar många lag så här.

Niclas Rasck och Patrik Eriksson-Ohlsson var med när Åkeby tog över Djurgården, med sina dagen-efter-pass och sin hårda styrketräning. De fick en chock.

- Om vi inte hade gått upp ur superettan det första året tror jag inte att vi hade orkat köra styrka ett år till. Det var för jobbigt, säger Rasck.

Nu har de kört i tre år, styrkepassen är en naturlig del av träningen.

Sportcentrat i Kunming ser ut som en naken, kubformad hangar, fylld med vikter, maskiner, två höjdhoppsmattor och två trampoliner. Ett kinesiskt flicklag leker på mattorna, ett friidrottsteam med 12-13-åriga långdistanstjejer värmer upp med rytmiska hoppövningar i cirkel.

- Jag såg en tränare som stretchade unga tjejer tills de skrek. Jag frågade om han inte tog i för hårt, om de inte kunde gå sönder. Han svarade att "de som håller håller", säger Zoran Lukic och ler snett.

Laget luktar guld

Utanför hallen arbetar solen sig svettig, men inne i hallen sker allt med stor målmedvetenhet. Första gången Djurgården kom hit stannade Inge Johansson till - och vädrade:

- Här luktar guld, sa han.

Inge är 65 år, han har varit förbundskapten i tyngdlyftning och är en av hemligheterna bakom Djurgårdens framgångar.

Han känner igen doften av guld när han känner den.

- Här inne har världsmästare och olympiska mästare formats, säger Zoran Lukic.

Djurgården är svenska mästare, och det hade de inte varit utan Inge Johansson. Hans förhållningssätt till styrketräning är djupt genomtänkt, nästan ideologiskt. Fria vikter, inga maskiner, funktionell styrka i ben, mage och rygg, individuellt anpassad träning.

- Du skulle sett Stefan Rehn i början, han körde bara med stången, säger Patrik Eriksson-Ohlsson.

Nu kör Rehn inte alls, men alla andra gör det. Med hantlar, skivstänger och bollar tränar de fram de muskler som ska hjälpa småväxta, tekniska Djurgården att orka vinna matcher. I fjol var de seriens starkaste lag den sista fjärdedelen av matcherna.

Fys-tränaren Thomas Lindholm ser till att styrketräningen inte slår undan benen på sig själv.

- Vi kollar koordinationen, ser till att de inte blivit för starka. Om de blivit det så får de inte gå upp mer i vikt, säger han.

Sedan pekar han på målvakten Dembo Tourray, som är tillräckligt stor för att ha ett eget postnummerområde.

- Han har gått upp tio kilo, men han klarade att göra en huvudvolt. Han har en ruskig fysik.

Sören Åkeby hugger direkt.

- Dembo! Var har du gått upp de där kilona - är det muskler eller fett?

- Vet inte, säger Dembo.

Muskler.

Sören Åkeby fortsätter:

- Det går inte att fuska sig igenom det här, då lurar du bara dig själv. Den spelare som inte tror på vår modell är i fel klubb, han ska inte vara med här, säger Sören Åkeby.

Sedan utnämner han en fundamentalistisk överpräst i Djurgårdens träningskyrka:

- Kim Källström. Han köpte hela vårt paket, hela vårt sätt att tänka. Han är oerhört seriös och ambitiös och kör kanske hårdast av alla, det är oerhört skönt att ha en sån kille i laget.

Kim är den som är starkast av alla i benen. Han kör sitt träningspass utomhus, tillsammans med Markus Karlsson, Andreas Johansson, Mikael Dorsin, Richard Henriksson och Johan Elmander. Svetten rinner, det ser inte ut som att någon av dem fuskar. Magnus Pehrsson har lindat sitt sargade knä hårt, och tagit nya antiinflammatoriska tabletter som ett nytt grepp för att bli frisk igen.

Glöm bara överkroppar

Det är enorm skillnad på de nya spelarna och de som varit med förut. De flesta kör med lätta vikter, i sin egen takt. Nye anfallaren Pär Cederqvist glänser med små gymnastiska uppvisningar, han var brottare hemma i Värnamo. Dessutom glänser både han och Richard Spong, backen från Coventry, med att träna i bar överkropp.

I ett par sekunder.

- Grabbar - inget snack, tröjorna ska på! Det är därför vi har tröjor.

Zoran Lukic har sina regler, och Pär Cederqvist håller på att lära sig dem.

När truppen väntade i hotellobbyn i tiomiljonersstaden Guangzhou kom Cederqvist sist, iklädd en ärmlös tajt tröja och en keps. Lagkamraterna, alla i Djurgårdens officiella kläder, bara stirrade.

- Du har två minuter på dig, sa Lukic.

Pär Cederqvist fattade direkt, gick till rummet och bytte om.

Träningspasset på Kunmings sportcenter varar lite drygt en timma, Inge Johansson och Thomas Lindholm går runt och instruerar, medan tränarna Åkeby och Lukic tar det lugnt.

Zoran och målvaktstränaren Kjell Frisk promenerar 13 varv i rask takt på en 400-metersbana, för att ligga bra till i ledarnas interna motionsliga.

- Sju kilometer, säger Zoran.

Han är bättre på fotboll än matte.

Under tiden upptäcker ett gäng av spelarna en lekplats vid sidan av hallen och ger sig direkt på balansbrädor, gungbrädor och slänggungor.

- Titta här, det här är perfekt träning. Koordination, balans, styrka. Sådana här lekplatser finns överallt i Ryssland och här, men inte i Sverige. Det är tragiskt, för den här lekfulla träningen är så viktig för barn och ungdomar, säger Inge Johansson.

Kim Källström - någonstans emellan barn och ungdom - provar att balansera sig fram på tre balansbrädor, men faller av på den andra.

- Fan, jag går inte härifrån förrän jag klarat alla tre, säger han.

Försöker igen, missar. Missar en gång till.

Alla andra droppar av, men Kim fortsätter.

På fjärde försöket kommer han hela vägen.

Träningen är slut.

Positivka konflikter

Det är något med svensk fotboll som Zoran Lukic inte förstår.

- Alla är så jävla överens hela tiden, jag efterlyser lite positiva konflikter.

"Positiva konflikter" är, som ni vet, ett uttryck som inte finns i det svenska språket. Och det verkar inte finnas så mycket av det i Djurgården heller.

- Vi är rätt lugna, det är ingen som sticker ut, säger Niclas Rasck.

Det finns också något snällt, nästan mesigt, över det svenska mästarlaget.

När Patrik-Eriksson-Ohlsson får en armbåge i nacken under en spelövning går han tjugo meter åt sidan, när spelarna ska berömma sig själva rodnar de och börjar prata i vi-form. När Niclas Rasck råkar trampa ner i en fontän i en folktom hotellobby som är lika stor som Medelpad så skrattar alla, men elakheterna håller sig inom snällhetens gräns.

- Det är en väldigt lugn och fin grupp. Och ung. Jag blev bland dom äldre i laget, det har jag aldrig varit förut. Då har jag alltid fått bära bollar och grejer, nu är jag med i gubblaget direkt, säger Johan Arneng.

Snabbt en i gänget

Han har bara varit djurgårdare i två veckor, men känner sig redan hemma. I Djurgården finns inte den där hårda jargongen som kan finnas i andra klubbar, den som är både inkluderande och exkluderande, beroende på vilken sida om den du befinner dig.

- Det är mycket enklare att komma in i ett lag när du åker i väg så här, och är ihop med alla i två och en halv vecka. Man lär känna alla. Jag tycker att det har gått skitbra, säger Arneng.

Någon inkilning behövs inte, och den skulle knappast vara särskilt elak om den fanns.

- Jag är inte så mycket för sånt där. Vad handlar det om? Att förnedra folk? Fotboll är inte likadant som förr, nu är det mer som ett jobb. Spelare kommer och går, säger Kim Källström.

På den goda sidan av lugnet/mesigheten finns den goda, vänliga stämningen.

Alla är vänner, alla är bra killar och ingen stängs ute.

På den negativa sidan finns kanske det att laget verkar sakna givna ledargestalter.

Här finns ingen som ryter till och får med sig alla. Det är förmodligen möjligt att se Zoran Lukics alla utspel som ett sätt att sätta press på spelarna.

- Ja, jag tror att han går ut i media och så för att sätta press på oss, säger Patrik Eriksson-Ohlsson.

En storkäftad tränare och lågmälda spelare.

Kanske är det där en positiv konflikt.

Det märks hur som helst att Djurgården är ett ungt fotbollslag, med allt vad det innebär av tillgångar och svagheter. I år saknar de dessutom en rutinerad kraft med barnhjärta. Stefan Rehn spelar inte längre, han har åkt med till Kina som ledare.

- Men han vet inte riktigt var han hör hemma än, om det är med oss spelare eller med tränarna, säger Niclas Rasck.

Två timmar senare står Stefan Rehn och slår frisparkar på träningsplanen.

”Le, grabbar

Djurgårdens uppvärmning inför dagens andra träningspass har precis börjat; korta, trippande steg över gula koner, en rutin lika självklar som tandborstning. Men Zoran Lukic saknar något.

- Leende ansikten nu, grabbar, säger han. Ni är unga pojkar utan problem. Ni har höga löner, pengar på banken och snygga flickvänner. Leende ansikten nu, allihop.

De problemfria pojkarna ler.

Zoran tar rollen som lekpappa, halva träningen ägnar han åt att förklara att han med bara lite mer träning skulle kunna bli allsvenskans bäste spelare i år, andra halvan är han professionell instruktör som visar hur en passning ska slås rätt, hur en boll ska tas emot. Träningen inleds med koordinations- och snabbhetsövningar utan boll. Pär Cederqvist har ett otroligt klipp i steget.

- Elmander! Om du prickar ribban härifrån slipper ni bära in pinnarna efter träningen, säger Zoran.

Johan Elmander lägger upp bollen och drar till, sedan är träningen igång på allvar. Snabbheten och det distinkta passningsspelet i fart betonas i nästan alla träningsmoment.

- Inga jävla alibipassningar, skriker Sören Åkeby.

Djurgården ska våga, de ska spela snabb fotboll på match och måste våga göra det på träning också.

Isaksson imponerar

- Vi kommer att ha en tuff nöt att knäcka i år, alla vill slå oss, men jag tycker att det ser riktigt bra ut så här långt, säger Kim Källström.

Han sliter stenhårt i spelövningarna, men han är inte bäst. Det är Andreas Isaksson, som gör fantomräddning efter fantomräddning. När han är chanslös på ett inlägg blir han vansinnig, skriker "fan vad tråkigt" och skjuter iväg bollen 200 meter. Målvakter är målvakter, överallt.

Djurgården kommer att ha hunnit med närmare ett dussin bollpass när de kommer hem till Sverige på måndag. De har tränat i vinterkyla, i höstregn, i sommarvärme och i den eviga vårens stad.

- Det är ett fantastiskt land, jag är glad att jag fått chansen att komma hit även om vi inte hunnit se så mycket, säger Kim Källström.

Sören Åkeby driver på stenhårt i en sista passningsövning.

- René! Säg till Ekunde att han måste löpa i vinkeln. I vinkeln! skriker han.

René Makondele ler efter träningen:

- Visst, de är tuffa, men det är okej. Det är dom som är cheferna.

Solen sjunker långsamt ner för att orka med ytterligare en dag av evig vår.

Kvinnan med Nike-kepsen vattnar en pedantisk blomsterrabatt med vattenslang, medan Patrik Eriksson-Ohlsson lånar Andreas Isakssons målvaktshandskar och gör en kanonräddning.

- Man reser runt hela världen, men jag kan inte säga att jag verkligen varit i Tunisien eller i Hong-Kong. Allt man ser är hotellrum och fotbollsplaner, säger Kim Källström.

Efter ytterligare en träning på ytterligare en fotbollsplan släntrar de svenska mästarna i fotboll långsamt tillbaka mot sina hotellrum.

Mikael Dorsin slänger käft med Andreas Johansson och Stefan Rehn slår dagens sista passning.

Medan Johan Elmander och hans lagkompisar bär in pinnarna.

Simon Bank