Fotbollsexperterna i Wiesbaden får säga vad de vill

– allsvenskan är i alla fall bättre än Uzbekistans liga

FOTBOLL

Visst, vi har säkert gått på en blåsning. Men hur omfattande? Och bryr vi oss ens? När allsvenskan nu lämnar startblocken och adrenalinet rusar finns det dom som vill ta ifrån oss det roliga. Få ner oss på jorden igen. Som påstår att all vår frustration under en lååång silly season-vinter, all vår eufori över att det äntligen är dags, att det är lika tramsigt som att bry sig om Micke och Linda i ”Big Brother”.

”Allsvenskan är en Musse Pigg-liga”. ”Allsvenskan är ett skämt”, skroderar dom illvilligt och bläddrar i en Gazzeta dello Sport, som dom inte kan läsa, medan dom sippar på en minimal espresso, som dom nog hellre sett varit en rejäl kanna Gevalia.

Men hur bra är allsvenskan EGENTLIGEN? Jämfört med utländska förstadivisioner? Finns det bevisade argument att ta till, det vill säga UTÖVER den emotionella retorik som helt simpelt bygger på att det bara finns en allsvenska; att vi faktiskt inte bryr oss om allsvenskan är 90 procent sämre än La Liga, 10 procent sämre än Azadeganligan i Iran, ens om den är 5 procent svagare än norska tippeligan?

Oavsett kvalitet vill vi ju ha VÅR allsvenska premiär och VÅR väg till matchen omgivna av VÅRA knoppande björkar bakom VÅRA piskande svenska flaggor medan VÅR senvinterbleka Andreas Kovacs sätter pipan i munnen på VÅRT sprängfyllda Värendsvallen medan VÅR marschorkster spelar ”Du gamla du fria” så att VÅRA gubbsstruttar på VÅR gnälläktare för 90 minuter glömmer att det spelades bättre boll på Harry Bilds tid.

Men utöver sådant. Vad säger man till de illvilliga?

Man inleder troligen taktiskt ödmjukt med något om att det självklart är sant att allsvenskan tappat spets sedan IFK Göteborgs största dagar. Att den kanske även är svagare än då AIK nådde hyfsade resultat i Champions Leauge 1999. Eller då Helsingborg slog ut Inter för tre år sedan. Jean-Marc Bosman och andra har rimligen sett till att det är så.

Men det finns de som på fullt allvar menar att allsvenskan från 1996 rasat från att tillhöra fotbollsvärldens 15 starkaste till att nu fajtas med Costa Rica och Marocko om den 42:a platsen på rankningen. Då är det inte läge att vara ödmjuk längre. Då nöjer man sig inte längre med blågula flaggspel över Öster–Djurgården i Växjö och Andreas Kovacs bleka lår. Då är DOM ute med rent förtal.

Det finns naturligtvis inga sanningar i ämnet. Men självfallet är allsvenskan inte världens 42:a liga i kvalitet. Detta påstås annars av IFFHS, en internationell förening för fotbollsstatistiker baserad i tyska Wiesbaden, och vanligen anses ”ansedd”.

Men i Wiesbaden brukade CIA på 1950-talet leta ufos och utomjordingar. Och det är givetvis en samling ufos som satt ihop den ligarankning som i vintras fick en hel del medieuppmärksamhet även här hemma.

Toppen såg ut så här: 1) Spanien, 2) England, 3) Italien.

Inte mycket att säga om detta.

Men ett urval längre ner:

16) Uruguay, 23) Bulgarien, 30) Egypten, 36) Uzbekistan, 40) Costa Rica.

Först på 42:a plats låg vår älskade institution allsvenskan.

I själva verket behövde man bara titta på plats 10 och 11 för att se att killarna som gjort listan helt hade krockat med någon asteroid på sin väg hit från vintergatan. På plats 10 fanns den tjeckiska ligan. Medan den holländska – med Ajax, PSV, Feyenoord – stoltserade på den 11:e.

Därtill fanns tecken på rent usel research. Japanska J-League – med Paraguays Arce, halva sydkoreanska VM-laget, majoriteten av det japanska, brassen Emerson, kameruns Patrick Mboma – placerades exempelvis 44:a.

Men om man ändå försöker ta listan på allvar, och accepterar att allsvenskan tillhör skojligorna, är rankingen ändå hyfsat dubiös.

Mest provocerande är att Uzbekistans liga ligger sex platser över allsvenskan. Uzbekistan, ett Tintinland som inte ens när det var ryskt stoltserade med internationalla bravader. Med den analysen förstod man att killarna i Wisebaden inte är såna som står på läktare och gastar ”Forza Wiesbaden -klapp-klapp-klapp” och sjunger ”Det finns bara en Karl-Heinz Rummenigge.”

Nej, här talar vi om några fotbollens matematiker. Som fått en algoritm i ögat när de uzbekiska mästarna Pakhtakar Tasjkent nyligen förnedrade Qocandi 1912 med 5–1 i ligastarten och sedan gick till kvartsfinal i Asiens motsvarighet till Champions League.

Ett exempel till: På plats 32 finns Irak. Det är knappast sensationellt att den ligan – som faktiskt spelar vidare! – just nu inte kan hålla någon högre kvalitet.

Men även innan George Bush började jaga efter mer olja åt sina Texas-polare kändes det inte helt klockrent att som IFFHS placera allirakiskan tio positioner över allsvenskan.

Antal exporter från en liga säger åtminstone lite om dess kvalitet. Från allsvenskan har relativt nyligen försvunnit spelare som Anders Svensson, Michael Svensson, Rade Prica, Teddy Lucic och Rami Shaaban, utan att deras svenska klubbar direkt knäat. Från den irakiska har parallellt ett par spelare hamnat i prestigefylla ligor i Qatar och Libanon. Löftet Shwan Jalal har via Tottenham placerat sig i oglamorösa Woking. Sedan är det slut.

Tillbaka till räknestickan ni i Wiesbaden!

Den här krönikan kjuter från höften och påstår att allsvenskan i ren fotbollskvalitet ligger någonstans 20–25 bland världens ligor. I ett sjok med länder som Danmark och Norge. Visst, Rosenborg är rimligen bättre än våra topplag, men Djurgården besegrade i Uefa-cupen ett FC Köpenhamn som strax innan, förra hösten, spelat helt jämnt med tunga Rosenborg i Champions League-kvalet.

Så det känns inte alls genant att klassa de skandinaviska ligorna som jämnstarka.

Men när argumenten tryter mot Gazzeta-tomtarna är det nog effektivare att rabbla publiksiffror. Även inramningen får vägas in. Där var allsvenskan 2002 BEVISLIGEN 10:a i Europa.

Med genomsnittet 10 160 åskådare per match puttades exempelvis den kaxiga belgiska jupiterligan ut från 10-i-topp.

I hela världen stoltserar allsvenskan på en 21:a plats, strax bakom den brasilianska ligan.

Han ser ju faktiskt ut att vackla nu, den där illmarige med sin patetiska lilla fingerborg till kaffekopp.