Det är inte vackert

- men alldeles underbart...

FOTBOLL

Det är inte vackert.

Jag antar att det är sällsynt.

Jag har i alla fall aldrig sett någon göra det fulare.

Och det är alldeles underbart.

Kim Källström fick alla djurgårdare att jubla.
Foto: Lasse Allard
Kim Källström fick alla djurgårdare att jubla.

Kim Källström ställer sig snett åt sidan från bollen. Borrar ner fötterna i marken.

Bredbent. Putande rumpa. Han vaggar ungefär som en gravid kvinna ute på promenad. Eller snarare som en gravid anka. Så mycket vaggar han. Det ser rätt roligt ut.

Så sätter han fart och slår till bollen med vänster bredsida. Långt bak på foten.

Första försöket misslyckades. Rakt in i muren.

Andra försöket misslyckades. Rakt in i muren.

Tredje gången gillt

Tredje försöket lyckades. Skottet borrade sig in i Halmstads mål och trots att målvakten Conny Johansson var där lyckades han inte hålla bollen. Jag vet inte om det var en målvaktstavla men han stod där bollen kom och då borde han väl tagit bollen. Det är antagligen det högsta betyget en frispark kan få; man skjuter där målvakten väntar sig att man ska skjuta men det blir ändå mål.

Det är inte vackert.

Men så stor är Kim Källström.

Halmstad gjorde en sällsynt dålig match.

Jonas Thern tyckte att deras anfall var "naivare" och det är väl kanske inte det ord jag skulle använda. I andra halvlek lyckades de inte prestera ett enda vettigt anfall. Det var som om de inte orkade och inte ville riktigt. Det var som om de bara hade en enda målsättning och det var att undvika att dra på sig frisparkar i närheten av straffområdet.

Det kanske är naivt.

I så fall lyckades de rätt bra med sin naivitet.

Magnus Turbo Svensson var bra men resten av spelarna verkade en smula skrämda av uppgiften att möta svenska mästarna och av att möta Kim Källström.

Halmstad skapade en (1) riktig målchans.

Det var efter nio minuter när Igor Sypniewski kom fri med Andreas Isaksson. Men den chansen skapades av Djurgårdens back Markus Karlsson som drällde med bollen.

Halmstads polack fick dock bollen lite för långt ifrån sig och Isaksson kunde rädda.

I övrigt var det ett Halmstad som mer påminde om förra årets ängslighet än om den trygga Thernska maskinen man hört talas om i år. Mikael Nilsson är inte i närheten av förra årets tunga tekniska spel. Torbjörn Arvidsson slog bort en del bollar så att man trodde han var en sån där träningsapparat som slumpmässigt fördelar tennisbollar till överklasstanter.

Djurgården dominerade utan att göra en stormatch.

Bollinnehavet i första halvlek var 63-37 till djurgårdarna. I andra halvlek fick Halmstad knappt låna bollen.

- Rättvis seger, sa Jonas Thern efteråt och pratade om att Turbo tog slut. Jag tycker snarare att han var den enda som inte tog slut.

Det finns bara en Stefan Rehn

Dagens viktigaste fråga i Djurgården var ju egentligen inte om Kim Källström skulle vara bra eller bara bäst. Eller kanske inte ens om Djurgården skulle vinna.

Frågan var väl snarare om Johan Arneng skulle klara av pressen att behöva vara en ny Stefan Rehn.

Svaret vet vi nu: det var han inte.

Jag tycker att han han - i likhet med 99.9999 procent av mänskligheten - har rätt små likheter med Rehn. Han är inte spelbar på samma sätt och han söker inte heller vara det. Fortfarande ser han ut som han letar efter positionerna men när han väl har bollen gör han oftast något vettigt av den.

Mycket mer tror jag inte man kan begära av en spelare som satts under den tunga Rehn-pressen.

Han var en del av det mittfält som malde ner Halmstads på pappret nästan lika starka mittfält. Det är gott det. De andra kvaliteterna kommer säkert senare.

Djurgården vinner och leder allsvenskan. Redan.

Zoran hade rätt.

Kim Källström är lysande och bäst i allsvenskan. Redan.

Zoran hade rätt.

Kaxigheten lönade sig alltså.

Lasse Anrell