Det finns ingen som Hasse

Hur har vi kunnat leva våra fotbollsliv utan honom så länge?

FOTBOLL

GÖTEBORG

Det var som att se tiotusen människor komma upp till ytan efter att ha varit under vatten i sex år.

Det var som lungor som fylldes med luft för första gången.

Det var som en ny förälskelse i april.

Hasse Blomqvist.

Det var som sjutton.

Hasse Blomqvist som vi är vana att se honom - som tekniker och med tungan rätt i mun.
Hasse Blomqvist som vi är vana att se honom - som tekniker och med tungan rätt i mun.

På bussen in till Göteborg läste jag i tidningen vad IFK-tränaren Bosse Johansson hade att säga inför matchen mot MFF.

- Det blir spännande att möta Malmö, de ska ju vinna allsvenskan och så.

Han pratar så, Johansson. Underfundigt, underminerat. Men om nu Malmö FF verkligen ska vinna SM-guld och så...

Ja, vad ska man då säga om IFK Göteborg?

Under sex år har de inte varit nära mästarfotboll, under försäsongen har de nynnat begravningspsalmer och pratat nedflyttning, under premiären saknade de helt ett sista-tredjedels-spel.

Och så plötsligt går de ut och spelar arslet, skjortan och ansiktet av Malmö FF.

Finns det en förklaring?

Självklart.

Vi kan väl börja med Hasse Blomqvist, för att det är omöjligt att låta bli.

Hur har vi kunnat leva våra fotbollsliv utan honom så länge? Fotbollsgudarna var vänliga nog att skicka en trollkarlsvikarie från Rosengård en säsong eller så, men det finns ju ingen som Hasse Blomqvist.

Hasse ställde sig fel

Han behövde inte spela en sekund i går för att bevisa det. Det räckte med att IFK Göteborg kom in på planen och radade upp sig. De ska göra det i nummerordning, men så såg man hur Hasse stod och skrattade sig dubbelvikt (36 centimeter lång) jämte Jimmy Svensson.

Han hade såklart ställt sig fel.

Han hade såklart brutit mönstret.

Det är ju det han gör, det otänkta och omöjliga, det där som är skillnaden mellan arbete och konst.

Sedan spelade han fram Martin Crossa till ett kanonläge efter tio minuter, han hade en lysande framspelning till Martin Ericsson som blev felaktigt avvinkad, han spred total osäkerhet i utrymmet mellan MFF:s backlinje och mittfält och han gjorde två fina mål.

Det är svårt att förstå exakt hur mycket den här kvällen betyder för Göteborg - och då menar jag inte bara fotbollslaget.

De senaste åren har jag sett Blåvitt vinna ett par matcher som fått publiken att rysa och verkligen börja tro igen. Som när Emmanuel Tetteh sänkte ett oslagbart AIK 1999, eller 1-0-matchen mot Hammarby när Håkan Mild precis återvänt.

Men ingen av de matcherna var som matchen mot Malmö FF i går.

Toker, blyger och tekniker

Blåvitt sprang som galna, gav varandra alltid två-tre passningsalternativ, spelade fläckfri defensiv och rullade boll som IFK Göteborg inte gjort på den här sidan högertrafiksomläggningen. Att MFF var kraftigt försvagat och varken sprang (Hans Mattissons betydelse har aldrig varit tydligare) eller spelade som de kan och borde spelar mindre roll. De gav bort boll för enkelt och kunde inte täppa till hålet framför backlinjen.

Men IFK var bra.

IFK var ruggigt bra.

Martin Crossa är en kvalitetsspelare, som bidrog med de där enkla sakerna som en Patric Långås Andersson så sällan lyckas med. Jonas Henriksson springer mest i allsvenskan. Jimmy Svensson är pudelklok, Sebastian Johansson är åtminstone inte galen längre, Erlingmark/Antonsson satte inte en fot fel och Dennis Jonsson är en fantastisk högerback med tanke på att han inte är högerback. Martin Ericsson visar stora kvalitéer, men behöver låna Kim Källströms träningsprogram för att ta nästa stora steg.

Och så då den lille, Brasse-Hasse.

Sex minuter i nio i går kväll joggade han ensam fram till IFK-klacken, som en lustig liten kombination av Toker, Blyger och Tekniker, och bara badade i folkets kärlek.

Göteborg var en stolt fotbollsstad igen, och även om det inte blir några fler sådana här kvällar i år så räcker det så långt, så länge.

Hasse Blomqvist.

Det var som sjutton.

Det finns större klackar, det finns mäktigare - men ingen svensk klubb har fans som sjunger lika vackert som MFF.

Det som talar för MFF är att det inte var en kollektiv kollaps som låg bakom förlusten. Många spelare (Majstorovic, Concha, Elanga, Skoog) var riktigt bra. Problemet var att andra vek ner sig totalt.

Simon Bank