Djurgården KAN förlora – och Källström KAN vara sämst på planen

FOTBOLL

Örebro slog Djurgården med 1–0 och nu vet vi två saker:

Djurgården KAN förlora.

Kim Källström KAN vara sämst på plan.

Kim Källström först.

Jag undrar om han varit sämst på plan förr.

Nånsin. Han har haft en kort men brokig och framgångsrik karriär.

Han har alltid – vad jag vet i alla fall – varit bäst eller i alla fall i närheten av att vara bäst i sina årskullar och matcher.

Det var han inte i går.

Han såg trött och lite stabbig ut. Försökte ta tag i bollen men föll allt längre ner i banan.

Sen slog han den frispark som gjorde att Örebros Paul Oyuga blev varnad andra gången och utvisad. En mycket tveksam utvisning.

Paul Oyuga var på väg från bollen och fick bollen hårt prickad i ryggen av Kim från tre meters håll. Såg inget bra ut. Källström pricksköt och skulle det vara värt gult kort borde nog Oyuga stått stilla. Bandydomaren Keijo Hyvärinen såg väldigt mycket ut som en bandydomare just då.

Men felet var hans – inte Källströms, vilket Örebropubliken inte begrep när den buade ut Källström varje gång hade bollen efter det. Jag vet inte om också det var en ny upplevelse för Kim men han blev i alla fall inte bättre av det.

Utnyttjade inte planens bredd

Djurgården gjorde ett centralt fel.

Mycket centralt.

Man var totalt värdelösa på att utnyttja den breda planen på Eyravallen. Tre meter extra på båda sidor bäddar ju för ett stort kantspel och med spelare som Babis Stefanidis och Samuel Wowoah på banan borde det ju funnits alla möjligheter. Det fanns det också de första 20 minuterna men sen var det slut.

Sen gick alla bollar in i mitten. Alla bollar på Elmander eller alla bollar på Kim. Och när de fick bollen duttade de. Tre, fyra tillslag och sen skott rakt in i muren.

Tre, fyra tillslag och så en passning till en väl avtäckt medspelare.

Anfallsspelet fungerade alltså inte. När passen eller skottet kom stod matchens gigant Gustaf Andersson och plockade bort det mesta med hjälp av fyra, fem medspelare. Muren var massiv. Murbräckan Johan Elmander verkade mest ha ont i en axel. Även han såg trött ut. Konstgräset gör tydligen saker med Örebros motståndare som man inte kunnat förutse.

Och Djurgårdens rörlighet i anfallsspelet var därmed totalt bortblåst.

Men Örebro gjorde en mästerlig match.

Mästerligt tråkig.

Mästerligt effektiv.

Mästerligt avväpnade de mästarna.

Stefan Lundin har fått kritik genom åren och med all rätt. Lundin har oftast varit en tråkig tränare.

I Göteborg gjorde han bara folk och spelare ledsna med sina lyrbollar. I Örebro talades det inför säsongen om att nu skulle bollen gå längs marken och nu skulle ytterbackarna gå upp i banan för att ge spelmöjligheter på mittfältet.

Jo, morsning. Ingenting av det i går.

Ändå – en mästerlig uppvisning i konsten att slå ett bättre lag.

Och målet var yppersta klass. Kanske till och med världsklass.

Djurgårdens ytterbackar var långt uppe i banan. Niclas Rasck drev boll och blev av med den till en örebroare som slog bollen med ett tillslag till Fredrik Nordback på vänsterkanten som drev bollen innan han slog en perfekt pass till Mikael Steen som lurade alla genom att vara mitt i banan.

Ett tillslag från Steen rakt ut till dansken Lars Larsen som sköt direkt.

Det var perfekt.

Det var motsatsen till allt Djurgården gjorde.

Lars Larsen har förmodligen allsvenskans mest vårdade skott. Han pressade bollen effektivt i Andreas Isakssons högra hörn. Han var chanslös och Larsen behövde inte ens skjuta hårt – just för att han sköt direkt och ändå klarade av att vårda skottet.

Ett tillslag från tre av fyra spelare som röde bollen. Det är stort.

Det var antagligen allsvenskans vackraste mål hittills. Ingen var bra i Djurgården. Inte efter första 20.

Det är tjänstefel att inte ens försöka utnyttja banans bredd.

Särskilt inte när man var en man mer i 30 minuter.

Ingenting hände

Men i Örebro glänste flera spelare. Patrik Anttonen på vänsterkanten, anfallarna vågade hålla de få bollarna de fick, Mikael Danielson ypperligt tajt på varje djurgårdare.

Och i målet har John Alvbåge hittat ett sätt att kommunicera med sina försvarare. Han var felfri i går. Det var han inte i första matchen mot Hammarby då han kom fel konstant.

Djurgården är alltså inte omöjliga att slå.

Nu vet alla det.

Redan före utvisningen hade man 64–36 i bollinnehav. Sen blev det ännu mer. Ändå hände ingenting. Alla bollar på Kim. Och sen... ja, sen försvann det. Min sista anteckning om Kim är från 91.04 när han helt oattackerad slår en boll rakt ut över långsidan vid mittlinjen.

Publiken som buat innan skrattar plötsligt.

Det har definitivt aldrig hänt Kim förr.