Storm, lera och ösregn - då växer dvärgbjörken Alm

FOTBOLL

Olika saker växer olika bra i olika klimat. Det finns fotbollsspelare som växer i storm, ösregn och lera.

- Det här kanske inte passar om man är från Brasilien.

Sa Andreas Alm.

Dvärgbjörken från Pajala.

Han flyttade till Eskilstuna när han var rätt liten, men de där norrbottniska dragen sitter fast som tuggummi i Andreas Alm.

Styv, seg, liten, mörk. En dvärgbjörk. Typen som står när de andra faller.

Det är förstås bara gravt sjuka människor som tycker att det egentligen är en bra idé att spela fotboll när världen är så ogin som den var på Råsunda i går. Himlen spydde ur sig allt den hade av vind, vatten och våld, och stundtals var det så illa att bollen fick låna Erik Hamréns halsduk.

Men Alm flinade.

- Om jag fick välja så skulle jag väl hellre spela i solsken, men det här passar mig ganska bra, sa han.

När fotbollsmatcher spelas i storm, ösregn och lera är det alltid en viss sorts egenskaper som premieras. Alltså var det lätt att tro lite mer på krigare som Krister Nordin och Andreas Alm än på pojkarna från Brasilien.

Räckte mot ESK

I går ställde Erik Hamrén upp med två, Bosco och Paulinho, men i första halvlek visade hans lag årets mest gedigna spel.

Mot ett uselt Enköping räckte det där spelet till 3-0 och samba, mot AIK räckte det till att få känna sig trygga och stabila, med en superb Johan Anegrund i mitten av ett samordnat försvarsspel.

Men så dök dvärgbjörken upp.

Och AIK fick matchen.

Efter ett 2-0-mål som kan ha varit offside (Anegrund var bergsäker) rasade Öis spel ihop som ett termitdrabbat korthus.

Gummibandet som i första halvlek spände mellan innermittfältarna Markus Johannesson och Eric Gustafsson gick av med en smäll, uppspelen var katastrofala och AIK kunde rida barbacka i sina anfall.

Ni kan bättre, AIK

Men 3-0 mot ett vacklande Öis lurar ingen.

AIK har fortfarande inte hittat rätt.

Det är hemskt att se hur tre, fyra spelare löper åt samma håll, dödar samma yta, när en boll ska komma från mittfältet. Och det är hemskt att se hur sällan ytterbackarna kommer upp för att ge bredd åt anfallsspelet.

Men det är hemskt skönt att se hur vissa spelare växer i storm, ösregn och lera.

Kapten Krister Nordin spelade i kortärmat.

Jag frågade var gränsen går, när det är okej att välja långärmat.

Han log lite snett.

Jag tror inte att han förstod frågan.

I andra halvlek kom klasspelaren Valter Tomaz Jr in som innermittfältare i Öis, han imponerade även där. Han har fysiken, han har farten - men enligt Hamrén är det bara en tillfällig lösning.

Synd, det vore spännande.

Apropå Hamrén, det går inte att låta bli att älska en tränare som har tillräckligt med självdistans och glimt för att applådera sina gamla "vänner" i AIK-klacken när de sjunger "Avgå Hamrén!".

- De minns mig i alla fall", sa han.

Om jag förstod Krister Nordin rätt till slut så finns det faktiskt en regel för det här med långa och korta ärmar:

Är det tävlingsmatch så spelar man i kortärmat.

Och hör sen.

Simon Bank