Ändringarna efter Talebinejad blev AIK:s lycka

FOTBOLL

08:orna står sig.

Djurgården går upp i topp, AIK gör årets bästa halvlek, och trots de 0-0 i Sundsvall är Hammarby fortfarande allsvenskans enda obesegrade lag.

Stockholm drar dessutom ifrån övriga landet, eftersom både tabellfemman Halmstad och tabellsexan Öster förlorade.

Ännu efter årets sjätte allsvenska omgång står sig alltså 08:orna utmärkt i konkurrensen.

Här dansar inga puckar på linjen, här går bollarna i mål.

Själv ser jag AIK på Råsunda göra sin bästa match för året och ta sin tredje raka hemmaseger.

Lite märkligt med tanke på hur det gick ifjol: bara fyra segrar på 13 hemmamatcher och sammanlagt 17 poäng.

I år hittills nio poäng och den finfina målskillnaden 10-2.

Tränaren Richard Money talade efteråt mest om den välspelade första halvleken men även om Halmstad på slutet har en tilltrasslad situation, som är nära att resultera i kvittering till 3-3, momentet innan Andreas

Andersson, Daniel Hoch och till slut Mats Rubarth kontrar in det definitiva segermålet, 4-2, så kändes matchen ändå som AIK:s.

I halvtid står det 2-1 till AIK efter tre mål som i princip alla är försvarstabbar, även om det också fanns positiva offensiva detaljer i alla tre.

Vid 0-1 är det AIK:s Per Nilsson som går alldeles vill på en långboll från HBK:s landslagsman Mikael Nilsson fram till Igor Sypniewski, som flyter med bollen och efter en enda studs nyper till direkt utan chans för Håkan Svensson.

1-1 en tabbe av Johansson

1-1 är visserligen ett lågt, hyfsat hårt skott från Krister Nordin efter en nickskarv från Per Nilsson på högerhörna, men skottet går rakt mot HBK-målvakten Conny Johansson, som naturligtvis borde ha tagit detta istället för att släppa bollen under sig.

2-1 skjuter Andreas Andersson säkert på straff, lågt till vänster om målvakten, men hur klumpigt får en back bete sig längst ned i ena straffområdeshörnet? I varje fall inte lika klumpigt som HBK:s Joel Borgstrand, när han kapar benen på Mats Rubarth, när denne utmanar i ett tämligen ofarligt läge.

Summa summarum efter första halvlek: trevlig fotboll från båda håll, och jag undrar om det inte var AIK-anfallaren Arash Talebinejad som visade vägen redan i tredje minuten med sin snabba raid avslutad med ett skott strax utanför.

Nu höll inte Talebinejads vänsterknä för mer än drygt 20 minuters spel, han ersattes med artisten Mats Rubarth, Daniel Hoch gick upp på topp, och Stefan Ishizaki fick ta steget in på mittplan från sin roll mera utåt kanten.

Det blev AIK:s smala lycka det.

Rubarth gjorde både sitt första och sitt andra mål, sedan han konstsparkade in den där oförglömliga bollen mot Hammarby hösten 2001 och före dessa båda nya mål hann han bli fälld med straff och AIK:s 2-1-mål som följd.

Krister Nordin, den trogne defensive lagspelaren, fick något märkligt priset som AIK:s bäste spelare.

Ofta är han värd detta pris, men just den här gången fanns det i mina ögon åtskilliga andra som gick före: Rubarth för sina 2,5 mål, högerbacken Jimmy Tamandi som den bäste i backlinjen, alltid redo att stötta de andra, mål-Håkan Svensson som med sina resoluta ingripanden skänkt stadga där bak men framförallt spelgeniet Stefan Ishizaki, sen han fått ta över i mitten.

Det var stor fotboll, när "Ishi" direktpassade till den framflygande Rubarth på väg förbi Joel Borgstrand mot ett 3-1-mål.

Förresten: om första halvlekens tre mål, trots allt välspel, ändå var frukten av försvarstabbar, så fick vi istället se tre mycket granna spelmål i andra halvlek.

Rubarths båda och Halmstads 3-2-reducering, där Igor Sypniewski drev gäck med hela AIK-försvaret innan han prickade in bollen i det tomrum han själv skapat.

Trots Rubarth och trots Ishizaki, för mej var dagens behållning två Halmstad-spelare som jag tidigare inte sett så mycket av:

den snabbe, lurige, klurige 28-årige polske tvåmålsskytten Igor Sypniewski, förstås - men lika förtjust blev jag i...

den blott 18-årige mittfältaren Dusan Djuric, "Dolle" kallad, endast 70 kilo med tre juniorlandskamper bland meriterna, en egen produkt och fjolårslärling som i år tagit steget upp i Jonas Therns A-trupp och som på långfredagen mot Örebro gjorde sin första allsvenska match, en tekniker med sån där blick för spelet som man blir varm inombords av att se.

Apropå ungdomar kom Richard Money med ett något kryptiskt svar på frågan vad det var för fel på Benjamin Kibebe, eftersom han varken var med i startelvan eller fanns bland avbytarna - alltså, den Kibebe som Money på försäsongen lanserade som forward, som mot Öster förra söndagen agerade defensiv balansspelare utan större framgång men som egentligen är en riktigt duktig back...

- Jo, förklarade Mr Money, jag har snackat med gruppen, och i AIK har vi inte råd att köpa några nya spelare. Därför måste vi pröva de unga.

AIK:s ekonomi var alltså anledningen till att Kibebe inte ens fanns på bänken, samtidigt som vi fick se nr 19 Per Karlsson värma upp (utan att få hoppa in).

Fantastiskt facit av Dif

Djurgården vann i Enköping, är inte obesegrat men har på sex matcher gjort fantastiska 18 mål. Normalt spritt över många spelare, men nu hittade Andreas Johansson rätt tre gånger i rad mellan tredje och 30:e minuten på Enavallen.

En sån målrik start på serien har Djurgården inte haft sedan säsongen 1954-55, då blåränderna hade 20-5 efter sex matcher.

Det var den säsongen "Jompa" Eriksson kom tvåa i skytteligan efter AIK:s Kurre Hamrin, 22-19 i AIK-favör, då Sigge Parling och Knivsta-Sandberg stod för styrkan och "Birre" Eklund för elegansen.

Jag hade "Birre" som tränare, när jag på 70-talet spelade i Ekerö IK

(B-laget), och häromveckan fick jag en hälsning från honom:

- Jodå, Sandlin mindes han. Teknisk, långsam och lat.

Tack för idag!

Lasse Sandlin