Hårt arbete lönar sig – därför är det logiskt att Källström avgjorde

FOTBOLL

Hårt arbete lönar sig.

Eller som romaren Vergilius skrev i sin ”Georgica” för mer än 2000 år sen:

”Det outtröttliga arbetet övervinner allt”.

Därför kan man aldrig räkna bort Kim Källström.

Alltså ingen tillfällighet att det är Kim som i 81:a minuten spelar fram Andreas Johansson till Djurgårdens 1–0 mot Sundsvall.

Inte heller att det är Kim, som efter 91.31 dundrar in 2–0 på ett sätt man länge kommer att tala om.

Ett danskt ordspråk lyder ”Arbetet prisar mästaren”, och på Råsunda prisas Kim Källström redan före matchen mot Sundsvall som ”Månadens Lirare” i allsvenskan, vilket renderade Djurgårdens ungdomsavdelning 13 000 kronor.

Men sedan ser vi inte så mycket av den spelare som varit allsvenskans störste under april.

Kim gör ett mål som helt rätt döms bort, eftersom Fredrik Sundfors har händerna på den boll som Daniel Sjölund sparkar loss, och Kim skjuter en frispark högt över.

Osynlig framåt i andra

Under andra halvlek är Kim, trots sitt ihärdiga jobb, nästan osynlig framåt. Möjligen får han en adrenalinkick, när han i 79:e minuten blir fult kapad av Hasse Bergh, för två minuter senare är det dags för Kims avgörande ingripande nr 1: den djupledsboll som den framstormande Andreas Johansson kan rulla i mål.

Innan det är dags för Kims avgörande ingripande nr 2 har Djurgården redan förankrat det rättvisa i segern via 1) en Rene Makondele-lobb på måltaket, 2) ett studsskott i ribban från samme Makondele och 3) ett hårt långskott från Johan Arneng rakt på Sundfors.

Är vi så framme vid målet i matchens 92:a minut: Kim Källström får bollen vid sidlinje och går framåt men vänder, sticker istället mittemellan Joel Cedergren och Tommy Bergersen och rusar sen rakt mot mål. När han möter Magnus Svensson skjuter han med vänstern från tio meter förbi både ”Fimpen” och Gif-målvakten.

Sju sekunder tar allt detta, från det Kim får bollen tills han ”bara borra bollen upp i nättaket”, som en imponerad Per Joar Hansen, Sundsvalls tränare, uttrycker det.

Jämför inte med Hamrin

Det fanns folk som omedelbart ville jämföra Kims prestation på Råsunda denna söndagkväll med Kurre Hamrins på Nya Ullevi en tisdagkväll i juni 1958, 3–1-målet i VM-semifinalen mot Västtyskland.

Då säger jag bara: Sakta i backarna! Någon måtta får det vara...

Två fantastiska individuella prestationer som håller var för sig; som inte ska behöva mäta sig med varann.

Likheterna finns:

både Kim och Kurre började ute vid högra sidlinjen;

i båda fallen skedde det i slutet på matchen, för Hamrin i 88:e minuten – för Källström i 92:a.

Men olikheterna är så många fler:

medan Kim i full fart tar närmaste vägen mot mål, så promenerade Kurre sidlinjen nedåt hörnflaggan, om än inte ända ned, innan han med ökad fart vek av utmed kortlinjen och till slut fintade passning utåt till Gunnar Gren, för att få målvakten Fritz Herkenrath att öppna den lucka intill stolpen, där han sen kunde peta bollen i mål;

medan Källström bara behöver sju sekunder på sig tar det hela 13 sekunder från det Hamrin tar emot Reino Börjessons passning, innan bollen ligger i det tyska målet;

Kim Källströms mål är ett mål med kraft – Kurre Hamrins mål var ett mål av elegans.

Eller som Allan Fagerström skrev dagen efter här i Aftonbladet: ”...om någon nu efteråt påstår att han dessutom plockade en blomma och luktade på den så tror jag honom.”

Någon blomma hann Kim Källström aldrig plocka igår. Hans 2–0 sällar sig trots det till Årets Mål-kandidaterna.

Till sist: OM Djurgården tänkt sig behålla tätplatsen är det nog bäst att man börjar markera på motståndarnas hörnor.

En bättre huvudspelare än Giffarnas Stefan Ålander hade nickat in – istället för över – en hörna i varje halvlek, så fri som han fick stå.

Med detta vill jag säga, att Djurgården hade lite tur denna kväll.

Jo, faktiskt.

Lasse Sandlin