Göteborgs-kalaset

Faller de brasilianska bitarna på plats får Änglarna det svårt...

FOTBOLL

Skåne och Stockholm dansade lambada i allsvenskan i går, men i dag håller de truten.

Allt ljus på Göteborg.

Allt ljus på ett läckert, laddat derby.

Det är så livet ser ut i 031-området, medan Kung Fotboll gått i exil halvvägs till Norrland - större delen av året får Blåvitt och Öis slåss om bråkdelar av den spotlight som allt som oftast pendlar mellan Kennedy Bakircioglüs målgester och Zoran Lukics senaste sågning.

Så har Göteborg blivit derbystan?

Evenemangsstan?

Stan som behöver ett fotbollens Göteborgskalas för att verkligen tända till?

Nej, jag varken tror eller tycker det. Publikt kan det i och för sig vara så illa, för Öis del är det derbyna som räddar snittsiffran över anständighetens gräns.

Höga förväntningar

Men även om IFK Göteborg och Örgryte bara lyckats vinna tre av 14 matcher så här i inledningen av allsvenskan, så var det längesedan det fanns så stora förutsättningar för ett tätt, kvalitativt och intressant derby som nu. Blåvitts Bosse-metamorfos har gett den blåvita delen av stan allt utom poäng så här långt. Han tog över ett lag där allt som fanns kvar av det klassiska, aggressiva IFK med landets offensivaste defensiv var ett ängsligt långbollande utan adress och kvalité. Att ge en sådan klubb ett modernt spel är inget man gör på tre veckor.

Johansson har tålamod.

Problemet är att han måste sälja in det konceptet till dem som betalar hans lön.

Till klubben, till fansen.

Då krävs poäng, och i det sammanhanget om någonstans räknas derbypoäng dubbelt, och Blåvitt har ett väl balanserat lag. Bengt Andersson gjorde sin traditionsenliga tabbe mot Helsingborg, men har varit bra annars. Mikael Antonsson har haft små svackor, men har spelat in sig som en mittback som kan hålla länge - kanske ända tills Erlingmark lägger av på 2030-talet. Och även om jag har svårt att se Martin Ericsson som en frälsare förrän han tagit nästa steg i tempostyrka så finns det stora kvalitéer i Blåvitts offensiv.

Nyckeln till derbyseger för IFK:s del är en vinst på innermittfältet (hur stark är Mild?) och att utdelningen framför mål dubbleras, till två procent eller så.

Ordning i Örgryte

Samtidigt är det tydligt att Örgryte börjat få ordning på sina nycklar.

Nu snackas det för första gången i år mer om spelare som är med än om spelare som inte är det. Jag har sett Sällskapet på plats tre gånger hittills (Enköping, Elfsborg, AIK) och ingen av gångerna har jag känt igen det där trygga, systemsäkra lagbygget från de senaste säsongerna. Men det har förstås haft sina förklaringar, och den dag som klasslirare som Ulander och Afonso är tillbaka på normal nivå är Örgryte ett ruggigt kompetent fotbollslag.

I kväll är jag mest nyfiken på att få se Bosco i en roll som nummer tio, som central playmaker. I de matcher jag sett honom har han sett ut som en blyg konfirmand, förvisad till en kant för att göra så lite skada som möjligt. Om Erik Hamrén verkligen tror på Bosco är det förstås i den här rollen han ska spela.

Öis har spelat tre matcher utan att förlora, deras brasilianska bitar börjar sitta på plats igen.

Om de gör det i kväll börjar marken darra under Det Nya Blåvitt.

Den som lever och tar sig till Ullevi får se hur det går.

I kväll är det Göteborg som dansar.

Simon Bank