Göteborgsderbyts stora lilla lirare var Martin Ericsson

FOTBOLL

GÖTEBORG

Vissa dagar bör man dra ut på det goda så länge det någonsin är möjligt.

Alltså dröjer han sig längst av alla kvar nedanför Blåvitts klack, och han går sist ut från Ullevi, fortfarande klappande sina händer ovanför skallen.

Det gör han rätt i, Martin Ericsson – derbyts store lirare, lilla Gustafs största bidrag till mänskligheten sedan Edward Mattsson 1923 började tillverka Gustafskorv.

Gustafskorv – ”Häst när den är som bäst” – är en delikatess, och det unika receptet från förra seklets början är fortfarande detsamma: korven ska rökas i timmerbastu med två år gammal granved.

En delikatess som gör att man slickar sig om mun, precis som varje fotbollsälskare bör göra när man ser en spelare uppträda som Martin Ericsson, när han är som bäst.

Denna derbykväll, som ingen ängel lär glömma i första taget, var ”Göteborgs bästa Ericsson” – som bäst...

Martin, som var fem år, när han tillsammans med mamma Ingrid, pappa Kjell och bröderna Pontus och Rasmus flyttade milen norrut till Borlänge, hade en formsvacka ifjol, men 2003 har han börjat precis så bra, som man kunde ana av debutåret 2001.

Fick pris – inför tomma läktare

När Martin sist av alla är på väg ut från Ullevi får han också ta emot GP-priset som april månads bäste västallsvenske spelare.

Inför nästan tomma läktare! Är det så man hyllar sina hjältar här på Västkusten?

Martin Ericsson är inte inblandad i Big Mamas 1–1, inte heller i Långås-Anderssons 4–2.

Däremot slår han den frispark som via Magnus Erlingmarks skalle och en Öis-hjässa ger 2–1, han slår in straffsparken till 3–1 sedan han själv blivit fälld, och han passar till Tomas Rosenkvists 5–2; detta är fakta ur matchprotokollet.

Vad som inte syns där är denna dalkarls hårda arbete, hans Stefan Rehn-lugn, hans eviga sökande efter Jonas Henriksson ute till höger.

Första gången jag såg Martin Ericsson spelade han sin sista match för IK Brage, hösten 2000. Förlust hemma mot Malmö FF, 2–4 – oväsentligt för Brage men MFF gick upp i allsvenskan.

Bäst på plan var en 19-årig mittfältare i Brage, och med både Hasse Borg och Bengt Madsen på plats på Domnarvsvallen var jag minst sagt förvånad över att dom inte upptäckte honom.

Nu, sen Tom Prahl blivit ljusblå, vill Malmö FF ha honom – dom försökte senast i vintras – men det beror ju enbart på Prahlen, som redan tidigare tjatat på Martin att flytta; då till Halmstad BK.

Men Martin Ericsson stannar i IFK Göteborg, nu som nyckelspelare i det Bosse Johansson-lag som efter att ha gjort sju mål på sju matcher plötsligt gjorde fem i en enda...

”Big Mama” gör mål på hemmaplan, men jag tycker fortfarande han är en större pajas än fotbollsspelare; ”Långås”, den hånade, gör mål på sin första bollkontakt; IFK får sin första straff på 44 matcher.

Som Bosse Johansson säger efteråt:

– I dag hade vi den tur vi saknat tidigare, men vi förtjänade den!

Ifjol utövade Örgrytes brasse Afonso Alves tidernas prickskytte med tre mål på nio minuter, det blev 5–2 till Öis – i år utövade samme Afonso Alves en annan sorts träffsäkerhet, med dobbarna före mot Håkan Milds smalben, och blev utvisad.

Men lika lite som Öis i fjol var så överlägset som 5–2, lika lite var Blåvitt i år så överlägset som 5–2.

Öis föll på tre misstag

Örgryte föll på tre misstag: 1) Mareks, 2) Tomaz jrs, 3) Afonsos.

Vadå Göteborgs-derby, förresten?

Av de 27 spelarna var bara fem äkta kållar: i Blåvitt Dennis Jonsson (Hisingstads IS), Jonas Henriksson (Kärra IF) och den inhoppande Tomas Rosenkvist (Västra Frölunda IF) – i Örgryte David Marek (Backa IF) och Robert Bengtsson-Bärkroth (IF Nordenhov).

Vid avspark var det lika många brassar på plan som äkta göteborgare...

Tiderna förändras. Det gör dock inte korven från Gustafs.

FOTNOT: Gustafskorv är ett klassiskt pålägg på knäckebröd, typ Vika Sekunda, men allra godast är Gustafskorv hårdstekt med stora mängder grovkornig senapssås och kokt potatis till.

Lasse Sandlin