De var dödsdömda - men tolv minuter förvandlade allt till extas

FOTBOLL

Det är fult.

Det är dumt.

Men tolv män har på tolv minuter tagit tre steg från graven till extas, så Samuel Ayorinde kan inte låta bli:

- Håll käft, Djurgården.

- Håll käft, logiken.

Och på Råsunda dansar tolv döda män segerdans för glatta livet.

Fotbollsspelare ska inte vara supportrar, de ska inte förlora kontrollen så mycket att de springer runt och hånar motståndare efter ett mål.

Men i fallet Samuel Ayorinde gäller inga vanliga regler, inte den här kvällen.

Han skulle ju, till exempel, inte ens vara med.

Liket lever - tack vare Rubarth...

Jimmy Tamandis knä och Engelsmannens val gjorde att han fick en plats på bänken, och därifrån såg han samma sak som alla andra. AIK:s förnedring, deras 78 minuter och 20 sekunder långa väg rakt ner i derbygraven. Publiken lider, men kämpar tappert för att inte förlora ansiktet, och det känns som att spelarna på planen gör exakt samma sak. Även om de stabiliserat sitt mittfältsspel i andra halvlek, så har det blivit mer och mer uppenbart för dem att fotbollsguden inte alls bor i Solna den här kvällen, och om han gör det så är han i alla fall inte gnagare.

Med en kvart kvar kapar Krister Nordin Kim Källström och får gult kort. Frustrationen lyser om honom.

Matchen är död.

Mats Rubarth räddar livet på den.

Andreas Andersson tar steget ner i sin landslagsroll, till höger på mittfältet, och får ett utrymme han inte fått på hela matchen. Han slår ett långt inlägg genom straffområdet, Rubarth tar ner det med höger knä och dunkar in bollen med höger fot. Den som hade letat efter tecken hade sett Arash Talebinejads distinkta knuff i ryggen på Niclas Rasck, som gjorde att bollen kom fram till Rubarth. Tacklingen är inte särskilt hård, bara ungefär lika hård som Babis Stefanidis tackling mot Daniel Tjernström i första halvlek. Då blåste domaren, nu gör han inte det. Sånt händer ofta i fotboll. Det som sedan händer gör det nästan aldrig.

I exakt samma takt som AIK återfinner sin tro förlorar Djurgården sitt spel.

...Dif andas inte längre

Deras kroppsspråk är bedövande tydligt; de vill att matchen ska vara slut, de slutar arbeta, de är rädda för konsekvenserna, de faller tillbaka och spelar "säkert". Backlinjen faller tillbaka med Johan Arneng strax framför, medan Andreas Johansson och Kim Källström är kvar högre upp i planen. Avståndet blir för långt, plötsligt får Andreas Andersson och Mats Rubarth exakt samma ytor som Andreas Johansson fick i första halvlek.

Andersson slår ett nytt inlägg, Mats Rubarth slår det vidare in i straffområdet, Stefan Ishizaki bredsidar in det.

Engelsmannen dansar.

Djurgården andas inte längre.

Tolv minuter efter 1-3 öppnar Samuel Ayorinde kistlocket på vid gavel med en nick i Andreas Isakssons vänstra hörn.

3-3.

Förlösningen exploderar på hela det svartgula Råsunda, Ayorinde vinner matchen men förlorar ansiktet framför Djurgårdens avbytarbänk. Spelaren som inte skulle spelat har gjort målet som inte skulle gå att göra i en match som redan var slut. För Zoran Lukic återstår bara ironin.

- Det är som jag säger i Sportbladets reklam: En match varar i 90 minuter, säger han, och ler snett.

- Om det inte är tillägg.

En underbar junisol är på väg ned efter ett otroligt, osannolikt, oavgjort fotbollsderby.

Det slutade med att Samuel Ayorinde nickade in 3-3.

På tilläggstid.

Simon Bank