Världsklass, Stockholm

För oss på läktaren var det derbyt som hade allt

FOTBOLL

AIK vann en poäng, Djurgården förlorade två.

För Djurgården var det Festen Som Kom Av Sig.

För AIK Festen Som Aldrig Ville Ta Slut.

För oss på läktarn, utan bindningar åt någotdera hållet, var det Festen Som Hade Allt.

Från 0–3 till 3–3 på tolv minuter...

Inte särskilt rättvist. Men mycket underhållande.

Världsklass på 70000-kronorstifot före matchen och världsklass på stämningen på de fullsatta läktarna, men det är numera en världsklass vi vant oss vid under några år.

Denna gång också – faktiskt ! – världsklass på spelet under matchens första 45 minuter.

En bättre halvlek än denna första mellan AIK och Djurgården kan jag inte påminna mej ha sett i ett Råsunda-derby.

Den fördes i ett rasande tempo, spelet böljade fram och åter, och för en gångs skull hade svenska spelare också teknik för att klara av denna fartfest. Det var bara målen som fattades, det stod alltså 0–0 efter 45 minuter, och jag inbillar mej faktiskt, att det var just avsaknaden av mål som var orsaken till detta ”Full Fart Framåt”-spel.

Djurgården som finska lejon

Djurgårdens mycket välförtjänta ledningsmål föll först 1.29 in på halvlekens stopptid.

Ett mål sylvasst inprickat intill ena stolpen av Johan Elmander, och ett mål man då med råge tjänat ihop till.

Då hade Elmander själv varit helt fri en gång och redan i andra minuten nästannickat ett Kim Källström-inlägg i mål, Andreas Johansson hade serverats tre lägen av den typ han på tre chanser gör tre mål på mot lag som Enköping, och Babis Stefanidis hade till och med gjort mål.

Den utomordentlige domaren Martin Ingvarsson tyckte, att Babis gått för hårt fram, men själv menar jag, att Babis bara genomskådade Daniel Tjernström och stod i vägen, när ”Tjerna” här som så ofta bara följde med bollen.

Nu var det ändå inte med det bortdömda målet Djurgården förlorade sina poäng. Det gjorde man, när man vek ned sig totalt de sista tolv minuterna.

När man, likt finska hockeylejon i kamp med svenska, helt enkelt slutade spela.

Förresten, hade djurgårdarna inte hört talas om den berömda AIK-kvarten?

Nutida gnagarideologer, som min gode vän Berndt Rosqvist på DN, tror att uttrycket kommer från AIK:s klassiska upphämtning från matchen mot engelska Charlton i juni 1946, då man hämtade upp 1–7 till 7–7.

Men uttrycket är faktiskt äldre än så, och de sex målen mot Charlton gjordes för övrigt på 20 minuter...

I Aftonbladets utmärkta arkiv läser jag ur en AB-text från 22 september 1930, då AIK dagen före förlorat borta mot Hälsingborg med 3–2, men genom mål i slutet av Pära Kaufeldt och ”Sudden” Wahlberg nästan kommit ikapp:

”Det var dock nära att den berömda AIK-kvarten givit drawn...”.

Ayorinde skulle inte spelat...

Detta var i alla fall en av de märkligaste scenförändringarna och upphämtningarna i den derbyhistoria som började för hundra år sen, 1893, med en AIK–Dif-match på Svea Livgardes idrottsplats, intill Gustav Adolfs kyrka.

Detta hade aldrig hänt AIK i fjolårstappning.

Minns bara hur många matcher man då tappade på slutet, när man ”glömt att slå i sista spiken i kistan och liket börjat röra på sig och till och med tittat ut”, för att citera Peter Larsson, förra vårens tränare.

Sånt händer inte under Richard ”Tremendous spirit” Money.

Före matchen var jag med om att dela ut priset som maj månads tränare till Richard Money. Alltså fanns jag nere på plan i god tid, tjugo minuter före matchstart.

Där satt då Samuel Ayorinde i kostym på AIK-bänken. Uppvärmningen var just slut och med bister min tågade Richard Money av plan, pekade mot Ayorinde och gjorde, utan att säga något, en gest inåt omklädningsrummet; Jimmy Tamandi kunde inte spela, Kalle Corneliusson tog över backjobbet, och Ayorinde skulle, omklädd, sitta på bänken.

Inte anade jag då att det var matchens 3–3hjälte jag då såg lomma iväg in i Råsundas inre.

En härlig match, Kim Källström bäst på plan, och svängiga matcher är fantastisk underhållning.

Eller som Sören Åkeby, Djurgårdens tränare, med en stor skopa självironi efteråt sammanfattade kvällen:

– Det är bara att gratulera folk som får se rolig fotboll.

Världsrolig fotboll på Råsunda, men dagens roligaste resultat var ändå det på Olympia.

Heja Enköping!