En minut och elva sekunder - sen var spöket historia

FOTBOLL

På en minut och elva sekunder hinner det hända mycket.

För Helsingborgs IF räckte 71 sekunder till att ta död på ett 35 år gammalt gulsvart AIK-spöke.

Efter 16.43: Mikael Gustavsson 0-1.

Efter 17.54: Gustaf Andersson 0-2.

Därmed första HIF-segern på Råsunda sedan 5 maj 1968, annars ett besvikelsens år för alla helsingborgare med kärlek till fotboll.

1968 var nämligen året då Helsingborg kom näst sist i allsvenskan, åkte ur och bara hade Örgryte efter sig. Men mot AIK borta i fjärde omgången vann man med 4-0.

Kenneth Berg gjorde 2-0-målet, men de övriga tre sköt den långe Arne Friberg, och alla tre målen var av "s k drömkaraktär" för att citera vad Bert Falk skrev här i Aftonbladet.

1968 var sista året man stavade denna stad med ä innan man gick över till e och Helsingborg, och Hälsingborgs 4-0 mot AIK var faktiskt lagets största seger under året.

Ett år då denne Arne Friberg vann interna skytteligan på tio mål hela åtta före fyra man på två mål, ett år då en av tre som spelade samtliga 22 matcher var en 18-årig talang på mittfältet vid namn Anders Linderoth, värvad året innan från plantskolan Stattena IF.

Tio raka utan vinst

Sen åkte alltså "Håjeff" ur högsta serien, Linderoth fortsatte ytterligare två år innan han bytte upp sig till Öster, men sen Helsingborg kom tillbaka till allsvenskan 1993 hade man nu tio raka Råsunda-besök utan vinst fram tills igår.

I tur och ordning, 1993-2002: 2-1, 3-1, 1-1, 2-1, 2-1, 1-1, 2-1, 3-2, 2-2 och i fjol 1-1.

Lägg märke till en högst märklig men ändå fotbollspositiv detalj: att gårdagsmatchen var den första på elva år där inte båda lagen gjorde mål.

Om man tänker sig den 18-årige Linderoth som 1968 års mästerregissör med Arne Friberg som spjutspets, så måste 32-årige Jesper Jansson utnämnas till 2003 års mästerregissör med framförallt Gustaf Andersson som outtröttlig måltavla på topp.

Jesper Jansson nickpassar hur elegant som helst till Mikael Gustavssons 1-0, en inövad hörnvariant där Jesper går mot första stolpen samtidigt som AIK luras att släppa bevakningen vid den bortre, så att Gustavsson blir så komplett fri som han aldrig mer lär bli.

Men Jespers största stunder har han i försvaret. När han täcker skott utifrån, när han som siste man framför mål blockerar bort ett fantastiskt AIK-anfall med dubbla klacksparkar av Mats Rubarth och Arash Talebinejad, när hans skalle ständigt svävar högst och nickrensar bort eller bara säkerhetstouchar bort framför Fredrik Larsson i målet - och skulle Jesper nån gång inte hinna fram, så är Kenneth Rasmussen lika omutlig i samma ärende.

Nidvisorna haglade

Det är nu sju och ett halvt år sedan Jesper Jansson efter 34 matcher och sex mål i december 1995 lämnade AIK för ett år i Djurgården på vägen till Stabæk och Genk, men det hindrar inte de mest lågpannade i AIK-klacken - och dom är dessvärre många - att fortfarande skrika ut sitt hat:

"Hora, hora, Jesper Jansson är en hora...".

Dock kan jag intyga, att en viss speciell AIK-supporter strax framför mej INTE ropade med i den ramsan; prinsessan Victoria, alltså.

Vickan led, liksom alla andra sanna AIK-are, av alla målchanser som missades, ty i mångt och mycket var detta ändå AIK:s match.

Så hade till exempel Stefan Ishizaki sista kvarten två vidunderliga framspelningar till Arash Talebinejad, utan att denne lyckades.

Till sist: Blåvitts Jonas Henriksson har alltid tillhört mina favoriter.

Ända sen jag 1999 upptäckte honom i Häcken, då Jonas med 14 mål på 18 matcher var med om att föra upp Häcken i allsvenskan.

Lasse Sandlin