Jag är rätt svag för kaxiga lirare

– som kan stå upp för det

FOTBOLL

BORÅS

– Det är Geert.

Geert den Ouden tar till tal om sig själv i tredje person för att i en kort mening exakt sammanfatta sin egen styrka i ett friläge.

Jag är rätt svag för kaxiga lirare som har något att sätta bakom sin kaxighet.

– Det är Geert, var hans svar på min fråga om den kalla chippen över Johan Wiland vid 2–0. Friläge ska vara mål enligt Geert den Ouden som dömer ut allsvenskans som han ser det ineffektiva anfallare.

Jag påpekade att Djurgårdens målvakt Andreas Isaksson räddade segern mot Elfsborg. Vilket fick Geert den Ouden att erkänna att en bra målvakt är viktig men i nästa andetag konstaterade han att en bra målskytt ska överlista en bra målvakt.

Alltså ett nytt underkännande av Elfsborgs forwards.

Idrott på riktigt hög nivå kräver starkt självförtroende och tar man en titt på den avbytarbänk som Elfsborg inledde med kan man inte undgå att fundera.

Där satt Lasse Nilsson, Andreas Drugge och Jonas Lundén. Tre fortfarande unga anfallare som alla någon gång i sina karriärer kallats för Sveriges framtid och mest lovande forwards. Med en benhård självtro typ den Oudens, Peter Ijehs eller Alvaro Santos hade utvecklingskurvan kanske varit mer stigande än stagnerande. Jag tror inte att det är de tres bolltekniska talanger som inte har räckt till.

Han har många brister

Geert den Ouden är exempelvis inte lika snabb men ändå lika vass som Halmstads polske målskytt Igor Sypniewski eftersom han sticker loss i rätt ögonblick.

Han har inte samma eminenta bollbehandling som Malmös Peter Ijeh men den Ouden har samma höga målsnitt som Ijeh visade upp förra säsongen.

Alvaro Santos är en mycket mer komplett lagspelare vid sidan av sin målfarlighet. Geert den Ouden vill inte bli en kämpande lagspelare. Han vill spara sina krafter till det han är bäst på – att peta bollen förbi motståndarens målvakt när chansen ges. Jag vet inte om det stämmer men det känns som att det i dag plockas hit fler utländska spelare som lyckas i allsvenskan än förr om åren då det mest floppades. Framförallt de så kallade desperatvärvningarna under somrarna blev mest dyrköpta erfarenheter av misslyckande.

Man kan hoppas att den nuvarande trenden beror på att klubbledare blivit skickligare på att scouta. Och inte på att allsvenskan blivit så mycket sämre jämfört med utlandet att helt okända spelare kan komma hit och briljera.

Djurgårdens seger över Elfsborg var inte välförtjänt annat än för att man gjorde målen som hemmalaget inte förmådde att göra trots massor av chanser.

En sån seger är värd så himla mycket för en serieledare. Att vinna utan att ens vara i närheten av sin absoluta förmåga tar man med sig som ett bevis på lagets styrka.

Djurgården är jagat men har absolut inget emot att vara det. Kim Källström och gänget ser gärna att man blir jagade säsongen ut.

Även om det var Elfsborg man mötte tror jag att det var Partizan Belgrad i tankarna före matchen. Kanske till och med lite funderingar om Newcastle.

I det läge som Djurgården skaffade sig i Belgrad är det svårt att hindra tankarna från att flyga iväg och – som det alltid heter numera – fokusera på det vardagliga och inte så spektakulära.

Resultatet blev en spelmässig mellanmatch men tre vunna poäng tack vare spetskvaliteterna hos landslagsmålvakten Andreas Isaksson, målskytten Geert den Ouden och Kim Källströms suveräna passningsspel.

Källström var inte aktiv som han brukar men han slog knappast bort någon enda passning.

Hans förmåga att direkt skicka iväg bollen 40–50 meter och vända spelet och samtidigt skapa målchans gör att Djurgården även med lågt mittfält och dålig rörelse i laget aldrig kan räknas bort.

Stefan Alfelt