Gnaget borde oroa sig för hur lite Boateng gjorde

- hur seg han var

FOTBOLL

Welcome to the new AIK, sa Richard Money efter derbyt mot Hammarby och antydde ett nytt lag och ett nytt spel till matchen mot Halmstad.

Jag antar att han menade Derek Boateng.

Welcome to Allsvenskan, sa Tomas Zvirgzdauskas och sen var AIK inte nyare än vilken Svante Samuelsson som helst.

Inte än i alla fall.

Welcome to Allsvenskan, sa Tomas Zvirgzdauskas efter 4.13 och kapade Boateng så att han mera såg ut som höjdhopparen Boateng från Kanada än om mittfältsmotorn Boateng från Ghana. Boateng flög och föll handlöst på sitt ena lår.

Kanske borde han gått ut efter det.

Kanske borde han ha gett upp, men jag antar att han ville markera för sitt lag och sin tränare att han inte är en spelare som viker sig.

Jag vet inte om det var rätt. Då hade han sluppit det som hände i 34:e minuten när Mattias Thylander handlöst sprang rakt in i honom och Boateng låg kvar och vred sig i plågor. Det såg illa ut men Boateng reste sig och kämpade vidare. Inget vidare, visserligen, men han vek sig inte och jag antar att sånt är viktigt för engelska tränare. Sånt är kanske viktigt också för gruppen när man fått sin lön offentliggjord och den är skyhögt högre än de andras.

Han var inte bra

Boateng var inte bra.

Jag vet ju inte om det berodde på den hårdhänta behandlingen, bristen på matcher eller på att han inte är bättre. Han gjorde en del bra saker de första 15 minuterna och visade klass. Men sen var han nästan osynlig.

Det borde kanske oroa AIK att han gjorde så lite. Rörde sig så lite, gjorde sig spelbar så lite och var så lite kreativ. Mycket teknik men lite energi. Det såg lite omodernt ut. Lite stillastående.

Jag vet verkligen inte om det är därför han haft svårt att ta en plats i de lag han representerat. Men i den täta moderna fotbollen håller det knappast att stå och vänta. De gånger Boateng fick bollar var han så sen att de brutala Halmstadsartisterna hann ikapp honom och sparkade ner honom. Welcome to the world of Turbo.

–Han är på en helt annan nivå än de andra spelarna i Allsvenskan, sa Money förra veckan.

Det visade han inte i går. Han var inte ens bättre än Kibebe var i derbyt. Det är den bistra sanningen.

Det blev alltså inte Det Nya AIK.

Laget förlorade som vanligt poäng i Halmstad.

Och laget var inte mer nytt än att både Gary Sundgren och Benjamin Kibebe var med på plan. På nya platser visserligen men det förmådde ju inte riktigt dölja att det var väldigt mycket av Det Gamla AIK vi såg.

Kibebe briljerade i passningsspelet

Kibebe slog dessutom den briljanta passningen som gav ledning för AIK med 1–0. En passning på 80 meter (!). Från eget straffområde till Arash Talebinejad som slog bollen förbi en tafatt Conny Johansson i Halmstadsmålet.

Kibebe hann dock själv stå och sova när matchen avgjordes.

Han var alldeles för sen när Torbjörn Arvidsson – av alla – vek undan en elegant passning till Olle Kullinger som sköt ett hårt skott rakt upp i krysset och det var 1–1 och där dog av allt att döma slutgiltigt  drömmen om SM-guld för AIK medan den lever vidare för Halmstad, bland annat man ju Djurgården hemma senare i höst.

Det var två Nilssons frånvaro som avgjorde.

När Per Nilsson gick ut, skadad i 86:e minuten, tappade AIK skärpan i defensiven. Visst hade det varit stora ytor på båda kanterna för Halmstad men framför mål såg Fredrick Björck och Per Nilsson till att det inte skapades några farliga chanser. AIK:s enda riktigt farliga läge före målet var ju Sharbel Toumas jätteskott från 25 meter i ribban.

Och Mikael Nilssons frånvaro (avstängd) på Halmstads mittfält gjorde att de öppnande bollarna från mittfältet aldrig kom. Överhuvudtaget fick Halmstads mittfält nästan aldrig chansen för de flesta anfall skapades av Magnus Turbo Svensson som slog meningslösa lyror – över mittfältet.

En ödets ironi var det väl att det hela avgjordes av mästerskavaren Torbjörn Arvidsson som efter att ha malt ner Derek Boateng i 89 minuter slog sin första riktiga passning i 90:e minuten och den var en så elegant undanläggning att det gav kvitteringsmålet. Mannen utan bollegenskaper slog den enda riktigt artistiska passningen.

Så kan det gå.

Matchens höjdpunkt var annars efter 31.30 när Turbo Svensson blev bortfintad – av sin egen hörnflagga. Ett konststycke i den högre skolan. En bild för årskrönikorna. Och när Dusan Djuric kom in efter 64 minuter fick vi se en av svensk fotbolls verkligt stora framtidsmän. Vilken speed och teknik.

Men AIK har en lång väg kvar. Fortfarande har de inget eget spel. Det Nya AIK känns för att citera Bosse Larsson – mannen som sjunger den klassiska sången ”Heja Heja A-I-K” - betydligt mera som ett Nygammalt AIK.

Lasse Anrell