Djurgården vinner – om deras nyckelspelare förblir skadefria

FOTBOLL

MALMÖ.

Efter uppvisningen på Malmö stadion i går skulle det vara himla lätt att för femtioelfte gången den här säsongen svänga tillbaka till att Malmö ska ta guld.

6–0 kan aldrig nonchaleras. Men det går ändå inte att ännu en gång hissa Tom Prahls pågar till absoluta guldkandidater.

Inte med Djurgården i ett gigantiskt vinnarhål.

Fem poäng före Malmö med en match mindre spelad. Det är mycket, för att inte säga väldigt mycket, när åtta omgångar återstår.

Malmö har visst chans.

Precis som Hammarby. När Anders Linderoths lag har slickat såret efter förnedringen på Malmö stadion inser man att det mest var en välbehövlig väckarklocka för att vakna upp från den mätta slummer som säkra segrar lätt kan invagga en i.

Formstarka Halmstad har bara blivit bättre och bättre och har nu tre anfallare av klass i stället för bara en och en smyganfallare i formstarke offensive mittfältaren Sharbel Touma dessutom.

Tre lag har chans att utmana. Men vad som krävs är att Djurgården ska falla ihop och spela bort det guldläge man skapat genom att göra flest mål och släppa in minst.

Egentligen talar ingenting för en sån genomklappning.

Kim Källström dominerar inte lika mycket som förra säsongen eller som i inledningen av årets allsvenska men han avgör matcher.

Andreas Johansson stiger fortfarande som en raket på den svenska fotbollshimlen och om Källström tappat något så kompenseras det mer än väl av Johansson.

Djurgården är lyckligt lottat så länge ingen av dessa två stora försvinner ur laget på grund av skador eller avstängningar. Utan dem kan tuffa september lätt bli alldeles för tuff.

Möter varandra

Det är då som allsvenskan avgörs. Alla topplagen möter varandra och med ett snabbt getöga i programmet ser Djurgården ut att ha det tuffaste restprogrammet.

Halmstad kan sabba för alla sina tre konkurrenter. Medan Malmö åtminstone på pappret har det mest överkomliga läget.

Missar Malmö guldet kommer analysen att visa att man gjorde det i inledningen av säsongen precis som jag såväl som de flesta andra fotbollskrönikörer hävdade ganska tidigt.

Vad som har hänt sen dess är att Djurgården oväntat bjudit in de andra lagen med att på tolv minuter tappa 3–0 till oavgjort mot AIK och förlora hemma mot såväl MFF som Örgryte.

På något sätt jämnar prestationerna under en serie ändå alltid ut sig. Malmö fick ett jätteläge men förlorade det med 0–0 och 2–2 på hemmaplan mot Elfsborg respektive Sundsvall.

Fyra förlorade poäng kompenseras inte av storsegrar. 6–0, 5–0, 4–0 är klara segersiffror i fotboll men ändå mest ögongodis när tabellen ska sluträknas.

Malmös storsegrar i år är dessutom lite underliga.

Helsingborg sköt lika många skott på mål som Malmö (sex stycken) men förlorade med 0-5. Örgryte var ett precis lika bra lag men Peter Ijeh i målform satte tre och Lolo Chanko fick drömträff på volley till det fjärde. Hammarby var med i matchen fram till Niklas Skoogs 3–0-mål som frös ned stockholmarnas kampvilja till under nollpunkten.

MFF är just nu ett oerhört bra allsvenskt lag igen.

Hållit nollan i sju matcher

Försvaret med Mattias Asper som hållt nollan i sju matcher och bara släppt in elva på 15 spelade är klockrent.

Joseph Elanga är årets överraskning som vänsterback med ett spel som ingen svensk back kan matcha. Blixtrande snabb, teknisk, effektiv - och underhållande.

Daniel Majstorovic och Olof Persson är ett av seriens absolut bästa mittbackspar.

Niklas Skoog och Peter Ijeh är bäst. Inget lag i Sverige kan matcha dessa två anfallare när det gäller skicklighet och framförallt effektivitet.

Malmös svaghet har varit mittfältet men med Lolo Chanko som starkt alternativ till skadebenägne Thomas Olsson och Tobias Grahn som intressant nyförvärv har Tom Prahl många möjligheter framöver.

Stefan Alfelt