Djurgårdens nya guldlag

Jag håller med Åkeby - tiden talar för Dif

FOTBOLL

Ta och jämför den slutelva Djurgården hade på plan i 3-0-matchen mot Landskrona med den som klubben hade i guldmatchen mot Elfsborg förra året!

Bara fyra identiska namn i laguppställningarna på det lag som i fjol spelade hem guldet och det lag som just nu toppar allsvenskan med sex poäng plus överlägsen målskillnad.

- Bra management, säger en man som kan sånt.

- Tiden talar för oss, säger Sören Åkeby, tränaren.

Jag är beredd att hålla med båda.

Tiden talar för Djurgården under matcher som den här mot Landskrona, och tiden talar för Djurgården i det allsvenska race som slutar först 26 oktober, den dag djurgårdarna tar emot Öster hemma på Stadion. Tiden talar också för att Djurgårdens nyförvärv mer och mer anpassar sig till Sören Åkebys och Zoran Lukics spelfilosofi.

Om det nu skulle behövas...

Djurgårdsledningen har nämligen varit osannolikt skicklig med sina förvärv i år; inför säsongen men framförallt under säsongen.

Nu har man tydligen också på gång en f.d. brasiliansk landslagsback, Bruno Carvalho, 29, som lockats till skotska Livingston av lagets brassetränare Marcio Maximo men som sedan nekats arbetstillstånd med motiveringen, att han inte spelat 75 procent av Brasiliens landskamper de senaste två åren...

Spelarna imponerar inte

Men det märkliga med alla lyckosamma djurgårdskap är ändå om man under en match som denna mot Landskrona skärskådar spelarna en och en, att de alls inte är så imponerande.

Innerbacken Toni Kuivasto blir flera gånger ifrånsprungen av gamle djurgårdaren Jones Kusi-Asare, ytterbacken Fredrik Stenman krånglar plötsligt till sånt som han gjorde så rakt och enkelt mot Partizan Belgrad, vänsterbreddaren Jesper Blomqvist är långa stunder totalt frånvarande, Daniel Sjölund vänder och bökar men kommer inte någonstans, och den där holländaren Geert den Ouden på topp är både oteknisk, osnabb och närmast fyrkantig i sitt spel ute på plan.

Ändå blir det succé pyramidale - och ännu en gång 3-0, Djurgårdens vanligaste resultat i år. Nu för fjärde gången efter 3-0 mot Hammarby, Örgryte och Örebro.

Kuivasto nickpassar fram till Andreas Johanssons 1-0 på en hörna som Jesper Blomqvist tvingat fram, och den Ouden gör sina sjätte och sjunde allsvenska mål i sin femte match och har dessutom en nick i ribban. Det är närmast fenomenalt med tanke på att det tog Johan Elmander tio matcher att komma upp isju mål.

Varken den Ouden, Blomqvist, Kuivasto, Sjölund, vinterförvärvet Johan Arneng eller den ifjol oftast skadade Stefan Bergtoft var med på fjolårets guldgala på Ryavallen.

Nye vänsterbacken Fredrik Stenman var visserligen där, dock iklädd fel tröja och ordentligt uppsnurrad av Babis Stefanidis vid Djurgårdens 2-0.

Jämförelsen visar alltså, att av de elva spelare som avslutade på Ryavallen i fjolårets sista omgång var bara fyra på plan, när domaren Peter Fröjdfeldt blåste av lördagens Stadion-match. En imponerande bredd och även om Landskrona började piggt och respeklöst och både Matthias Eklund och Alexander Farnerud brände fina chanser, så stod Djurgården till slut som överlägsna vinnare.

Ändå lite tursamt eftersom domare Fröjdfeldt från sina positioner varken såg det fula i den attack som söndagens födelsedagsbarn Kim Mikael Källström, 21, satte in på Bois-målvakten Mats Ingard Svensson och som resulterade i fyra stygn och ett avslitet ledband i knät eller den eventuella straff som Bois-tränaren Janne Jönsson ansåg sig snuvad på.

Så visst har Jonas Thern rätt, när han säger, att Stockholmslagen har fördel hos domarna.

Men jag tror ju inte att detta beror på, att Djurgården, Hammarby och AIK kommer från Stockholm.

Topplagen, de stora klubbarna, har nämligen alltid vissa fördelar. En oskriven regel som gäller alla lagidrotter.

Difs slutelva mot Landskrona hemma, 23 augusti 2003:

Difs slutelva mot Elfsborg borta, 2 november 2002:

Lasse Sandlin