Det är som om Djurgården nu insett sin egen dödlighet

FOTBOLL

GÖTEBORG

Det var en kall kväll i september och det var väl tusen stockholmare där för att fira ännu ett guld.

Det blev en iskall kväll när de fick åka hem och begrunda Djurgårdens förlorade spel och framförallt förlorade flyt.

Vi som följt allsvenskan tätt inpå den här hösten noterade det redan nångång kring Champions League-kvalet mot Partisan.

Djurgården hade tappat sitt eget spel.

Djurgården hade tappat en del av den där totala dominansen på mittfältet.

Det som räddade laget var den magnifike avslutaren Geert den Ouden som gjorde mål där ingen annan i allsvenskan gör det. Och ett hängivet, men för tillfället mera hårt än elegant, arbete.

Jag grubblade en del på vad det var som hände. Var det Andreas Johansson som inte längre löpte lika ambitiöst så att han inte bara var en förbindelselänk mellan anfall och mittfält utan snarare gjorde att Djurgården spelade med ett fyrmannamittfält och ett fyrmannaanfall?

Kanske. Långa stunder var det inte så längre.

Var det Kim Källström som höll bollen allt längre och mera koncentrerade sig på att blänga efter domare än på att kreera anfallsfotboll?

Åkeby i en ovan roll

Var det avsaknaden av Johan Elmander? Den omsorgsfullt utmejslade statistiken visade ju att Djurgården med Johan Elmander var ett guldlag medan Djurgården utan Johan Elmander aldrig varit annat än ett hyfsat topplag.

Men laget vann ju trots allt, så varför bekymra sig?

Det borde kanske ledningen gjort.

-Det känns lite ovant att sitta så här efter två raka förluster, sa Sören Åkeby efter matchen i går.

Jag förstår honom. Men han vet ju var problemet ligger. Laget spelar just nu med för många icke ordinarie spelare. Stefan Bergtoft må vara landets bästa bänkspelare men en bra allsvensk mittfältare är han knappast. Försvaret fumlar. Den omsusade Kuivasto var klantigheten själv i går.

Överhuvudtaget finns det en ängslighet i Djurgårdens spel just nu. De är som om de plötsligt har insett sin egen dödlighet. Ouden finns inte där och räddar dem. Kim Källströms frisparkar sitter inte längre. Sören Åkeby formulerade det väl när han sa att de verkar rädda att förlora. Det stämmer. De agerar som om de inte tror på sitt flyt längre.

Den enda som var riktigt bra i går var Kim Källström och det som gjorde honom bra var inte nån briljans utan snarare det faktum att han kämpade på och gav fullständigt fan i om hans passningar gick fel eller om han blev av med bollen.

Det var hans pass som Bapupa höll på att kvittera på i 88 minuten och det enda som räddade spänningen i Allsvenskan just då var Bengt Anderssons välhängda genitalier. Det är dem Malmö kan tacka för att de fortfarande lever.

Även om Bengt Andersson har mera ont just nu än känner Skånes tacksamhet.

Jesper såg ut att längta hem

Det var en märklig, nästan bisarr, upplevelse att se matchen i går. Göteborg ställde upp med mittfältet Ölme Johansson, Mikael Sandklef och Sebastian Johansson. Inte finsmakarens våta dröm direkt. Men det var Blåvitts mittfält som stod för spelet, det var de som rullade boll. Inte det Djurgården vi vant oss vid att se nöta ner motståndet med fysik och teknik.

Bosse Johansson har på knappt år lyckats plåna ut Stefan Lundins blaskiga dröm om fotboll som en upplevelse för fågelskådare. Inte en lyra, inte en slumpboll. Det är fortfarande tunga fötter i Blåvitt men laget dräller av spelare som vill och får spela fotboll.

Jesper Blomqvist buades ut. Blåvitts publik var lika ambitiös som sitt lag och lyckades väl psyka Jesper som mest såg ut att längta hem. Kanske undrade han varför Stefan Rehn hyllas som hjälte men inte han.

Djurgården har mycket att fundera på. Helsingborg på söndag blir en tuff nöt att knäcka.

Men då spelar Arneng och Markus Karlsson. Det betyder mycket. Laget har fortfarande två matchbollar kvar. Men bättre lag än Djurgården har fått guldfrossa och tappat allt.

Fortfarande gäller: grundtips Djurgården.

Gardera med Malmö.

Lasse Anrell