Sverige-Brasilien

A love story...

1 av 9
Glädjescener 17-årige Pelé gråter floder av glädjetårar på Råsundas gröna matta, efter två mål i 5–2-segern mot Sverige i VM-finalen.
FOTBOLL

På Sannarpsplanerna i Halmstad springer en 14-årig fotbollstalang runt som är kobent på ena benet och hjulbent på det andra.

Han är ett resultat av kärleksrelationen mellan Sverige och brasiliansk fotboll.

Det finns många fler.

Sportbladets Johan Flinck berättar historien om hur Pelés tårar på Råsunda blivit big business.

Den åldrande gentlemannen kommer in på scenen under lottningen till VM-kvalet 2006.

Till skillnad från alla andra som uppträder på Frankfurtmässans scen denna kväll har han ingen som helst funktion i ceremonin.

Konferenciern tjatar mest om den 62-årige mannen som ”Kungen”.

– Nja, det var nog mest ett smeknamn jag fick. Men jag träffade faktiskt en riktig kung en gång, berättar han.

– Det var vid VM 1958 och jag var bara 17 år. Vi ställde upp oss före matchen och så gick den svenske kungen (Gustav VI Adolf) runt och hälsade på alla. Det här känner inte många till, men när han kom till mig sträckte han fram handen och sa: ”Wonderful”. Då svarade jag: ”Nej, Pelé”.

Säger Pelé och hela salongen garvar gott åt minnet.

”Hur mår Pelé?”

Nej, det var inte många som kände till replikväxlingen mellan en gammal kung och en blivande på Råsunda den 29 juni 1958.

Desto fler vet att det var just då, denna sommardag, som svenskarnas kärlek till den brasilianska fotbollen uppstod.

En hel värld har visserligen hyllat brassarnas fotbollskonster sedan dess – ”Idrottshistoriens enda älskade storfavorit”, som SVT:s Albert Svanberg så träffande uttryckte det en gång – men svenskarna har haft en särskild relation till sambafotbollen.

Bilderna på Garrinchas virvlande dribblingar, Pelés nertagning på bröstet, lyftning över Julle Gustafsson och volleyavslutning till 3–1, segerrusiga brasilianska spelare som springer ärevarv med den svenska flaggan mellan sig och en glädjegråtande Pelé på innerplan tillhör i dag svenskarnas kollektiva idrottsminne.

– Folk i Kalmar kommer fram och frågar: ”hur mår Pelé”, haha. Sen kramar de en, säger Fabio, en av Kalmar FF:s nya brassar i år.

Precis som finska designers och tyska biltillverkare har brasilianska fotbollsspelare en särskild trovärdighet på grund av sin nationalitet.

Samtidigt har landet kommit att intimt förknippas med svenska VM-framgångar och -fiaskon.

Inga andra länder har mötts så ofta i VM-slutspelet som Sverige och Brasilien – hittills sju gånger.

Det började redan 1938 när Sverige förlorade ”bronsmatchen” i franska Bordeaux med 2–4. Därefter kom matchen i Rio de Janeiro 1950 i deras eget VM. Det blev brakförlust med 1–7 och ”oj, oj, oj”-referatet av Facit-chefen Gunnar Göransson när målen rasade in bakom Rio-Kalle Svensson har blivit en radioklassiker. Svenskarna hämtade sig dock och det blev en bronspeng till slut.

Den nämnda VM-finalen 1958 resulterade i en nära vänskap mellan fotbollsnationerna och under de följande åren kom alla de fyra storklubbarna från Rio de Janeiro till Sverige på turné.

Som 1959 när Botafogo kom till Norrland och storstjärnan Garrincha, högeryttern som var mästare på vänsterprassel, tog vänskapen ett steg längre.

– På banketten efter matchen i Umeå var stämningen lite stel. Då bröt Garrincha isen genom att gå fram och bjuda upp en av stadens unga, vackra flickor. Och sen gjorde han så att säga vad han skulle den natten... Morgonen efter dök flickans far upp tillsammans med polisen. Garrincha tvingades, innan spelarbussen körde iväg, ta blodprov och skriftligt erkänna sitt faderskap utifall det skulle bli något barn.

Det blev det.

Och det är slutresultatet av den bortamatchen, sonen Ulf Lindberg, i dag boende i Halmstad, som berättar den fantastiska historien.

Ulfs son Martin är i dag en stor talang i Halmstads BK:s 14-årslag och precis som sin farfar hjulbent på ena benet och kobent på det andra.

Sverige–Brasilien – igen

Vid VM 1978 möttes Sverige och Brasilien igen i den första gruppmatchen. Det blev 1–1 sedan Reinaldo kvitterat Thomas Sjöbergs ledningsmål. Sverige misslyckades i resten av VM och Brasilien tog en bronsmedalj.

Nästa gång Sverige var med i ett VM, Italien 1990, ställdes vi ännu en gång mot Brasilien i en öppningsmatch. Sverige förlorade med 1–2 sedan Careca lurat ut stackars Peter Larsson ur Stadio del Alpi med en enkel riktningsförändring. Sverige fortsatte sitt uttåg till den famösa 1–2-takten medan brassarna dansade vidare till sambarytmer.

Fyra år senare hade Brasilien återigen en nyckel- roll i en legendarisk svensk VM-sommar. Ni kan historien: Sverige tog brons, Brasilien sitt fjärde guld.

Då hade det gått femton år sedan den förste brassen värvades till allsvenskan.

Promotorn Börje Lantz satt på hedersläktaren i Argentina och såg Sverige–Brasilien i VM 1978. Efter matchen knöt han kontakter med brasilianska kolleger och när Malmö FF behövde förstärkning till kvartsfinalen i Europacupen våren 1979 fixade Lantz fram den 21-årige, yttermittfältaren Monteiro från FC Vitória. MFF fick hyra honom under en säsong för 100 000 kronor.

En vecka efter ankomsten kom Monteiro in i den 75:e minuten i träningsmatchen i Belgien mot franska Olympique Lille. De 15 minuterna var de enda brassen fick i MFF:s a-lag.

Tränaren Bob Houghton lät honom inte spela mer då värvningen gjorts av Lantz och ordförande Hans Cavalli-Björkman utan engelsmannens vetskap.

Monteiro fick spela i b-laget och förde en tynande tillvaro i Thomas Sjöbergs och Ingemar Erlandssons gamla ungkarlslägenhet.

– Houghton var inte klok. När han bänkade mig hos juniorernafick det vara nog. Då tog jag av mig tröjan och stack, berättade Monteiro i en intervju i Sydsvenskan i februari i år.

– Jag kunde inte heller med hans trista spel. Målvakten sköt ut bollarna högt över plan mot motståndarens mål och hoppades att någon skulle ta ner och göra mål.

Det sista Monteiro hade med MFF att göra innan han lånades ut till Sölvesborg var en tennis match. Tillsammans med Lantz skulle han spela dubbel mot Cavalli-Björkman och Houghton.

– Jag hade bara en sak i huvudet. Jag skulle försöka smasha bollen i nyllet på honom. Men det gick inte. Jag hade inte spelat tennis förr.

I division tre-laget blev det en internationell match mot engelska Fulham den 25 juli och efter matchen sa Cavalli-Björkman:

– Vi kommer inte att tvinga Monteiro stanna en enda dag längre än han önskar.

En vecka senare åkte den förste brasseimporten hem till Brasilien.

I dag kör han buss 23 i miljonstaden Salvador.

Alvaro frälste Helsingborg

21 år senare var en annan svensk klubb på väg ut i Europa. Helsingborg skulle kvala till Champions League och återigen behövdes förstärkning.

– Vi visste att vi skulle möta ett östeuropeiskt lag med markeringsspel, berättar tränaren Nanne Bergstrand, nu i Kalmar.

Holländska Feyenoord sade sig ha vad Helsingborg behövde mot ett sånt försvar: en brasiliansk forward från FC America i Belo Horizonte de hade option på, men ville låna ut.

Med Alvaro Santos, 20, i laget tog sig Helsingborg till Champions League och miljonerna via kval mot vitryska Bate Borisov och italienska Inter.

Alvaro var den ende brassen som hamnade i Sverige av de 701 spelare som exporterades från landet det året.

Samma sommar som Alvaro kom till Helsingborg anlände en 17-årig brasilianare – Júnior – till Öis-gården som sommarproffs.

Det var Bengt-Göran ”B-G” Ahronius som fixat hit honom. B-G som varit ungdomsledare i Öis, har en brasiliansk fru och som har bott i kuststaden Natal i Brasilien ett år.

Men just när Öis skulle skriva kontrakt med Júnior ändrade Fifa sina regler och förbjöd spelare under 18 år att bli internationella proffs.
Samba–Erik pratade hela tiden om att vi skulle åka till Brasilien och hämta spetsspelare.

Klubbens juniortränare Jesper Norberg fick styrelsens uppdrag att ändå åka till Brasilien och undersöka vilka möjligheter det fanns att plocka hit unga, brasilianska spelare.

Norberg hade aldrig varit i Brasilien, men enligt B-G var uppdraget enkelt: ”om man åker en runda på landet i någon vecka eller två så kan man lätt hitta 15–20 ämnen”.

– Jag hade hört samma sak från Samba-Erik, berättar Norberg.

Göteborgsklubben var redan brasseinfluerad.

Samba-Erik var Öis-yttern Erik Johansson som via kontakter fått bo på internatskola och spela fotboll i Bragatino utanför Sao Paolo som 16-åring säsongen 1992– 93. Sedan dess är Samba-Erik besjälad av den brasilianska fotbollskulturen.

Och 1997, samma år som Jesper Norberg kom till klubben, anlände Valter Tomas Jr. 18-åringen velat stanna efter att han spelat Gothia cup med sin brasilianska klubb.

– Erik pratade hela tiden om att vi skulle åka till Brasilien och hämta spetsspelare, säger Norberg.

– Vi hade som mål att 50 procent av

a-truppens spelare skulle vara egna produkter. Som den ekonomiska verkligheten var då så byggde vår proffsverksamhet på spelarförsäljningar. Och om vi sålde våra bästa spelare fick vi svårt att uppnå vår andra målsättning att vara topp-fem i allsvenskan.

Lösningen hette samarbete med utländska klubbar. I Zambia hade Öis börjat jobba med Chiparamba. Och nu skulle Norberg kolla om man kunde göra samma sak med en brasiliansk klubb.

– Vi tyckte det var bättre att jobba med en klubb. Visst, man kan åka till Sao Paolo-mästerskapet för U21-spelare och hitta 50 spelare som skulle sätta färg på allsvenskan. Men då får man jobba med agenter och man blir sårbar. Man vet inte vad spelarna har för social bakgrund och om de haft skador eller drogproblem. Men jobbar man med en klubb så kan man följa spelarna under lång tid och se deras utveckling, säger Norberg.

Samtidigt som Norberg planerade sin första resa hörde Joaquim dos Santos av sig.

Joaquim var en brasiliansk discjockey som blivit kvar i Stockholm sedan han kommit hit på en basketturné 1978, mitt under den brasilianska militärdiktaturen. Han jobbade som discjockey i radioprogrammet Made in Brazil men ville bli fotbolls-agent. Hans pappa var en av de mest betydande i styrelsen i Atlético Mineiro, Belo Horizontes största klubb.

Joaquim hjälpte Norberg att få kontakt med den fotbollsklubb Reinaldo – just det, han som gjorde mål mot Sverige i VM 1978 – startat utanför Belo Horizonte.

Norberg bestämde sig för att åka över och hälsa på klubben i november 2001.

– Men när jag kom dit fanns det ingen klubb att hälsa på. Den existerade tydligen bara på papperet, säger Norberg.

I stället mötte två av Joaquims kompisar upp Norberg vid flygplatsen och tillsammans åkte de runt och besökte flertalet klubbar i delstaten Minas Gerais under 2,5 månader.

Norbergs rundresa väckte stor uppståndelse i Brasilien.

– Det stod i en tidning att jag var en före detta landslagsspelare, i en annan att jag var psykolog, skrattar Norberg.

Han var runt i både större och mindre klubbar.

– Antingen väljer man en stor klubb där man får de spelare som inte platsar, eller en mindre klubb som Chiparamba i Zambia, som inte har något a-lag egentligen.

Atlético Mineiro visade sig vara det bästa alternativet.

– Det finns två klubbar alla där vill spela i: Atlético Mineiro och Cruzeiro. Och med tanke på att delstaten är dubbelt så stor som Sverige både till ytan och folkmängden och vi samarbetar med en av dem så är det jämförbart med att vi får hit spelare motsvarande de som sitter på bänken i svenska landslaget, säger Norberg.

Tack vare Joaquims pappa kom Norberg in i rätt kretsar i Atlético Mineiro och Öis bestämde sig för att plocka över två spelare.

– Men folk hemma var mycket skeptiska: ”Varför skulle en brasiliansk klubb skicka spelare hit? Så har aldrig någon gjort tidigare?”, berättar Norberg.
Visst, man kan åka till Sao Paolo-mästerskapet för U21-spelare och hitta 50 spelare som skulle sätta färg på allsvenskan.

– Då sa vi: men om Eder åker med.

Svenska fotbolls-älskare brukar få något dimmigt i blicken när de tänker på Brasiliens klassiska uppställning från VM 1982: Zico, Socrates, Falcao, Junior... och så Eder.

Mannen som troligen skjutit den hårdaste frisparken i fotbollshistorien när han träffade ribban i VM-matchen mot Argentina (Zico stötte in returen till 1–0). Han har också skjutit ihjäl en åsna med en fotboll, men det är en annan historia.

Svenska fotbollsälskare finns också i Öis och Eder, sportchef i Atlético Mineiro, kvalitetssäkrade provspelningen av de två brassarna.

Den 21 april 2002 landade legendaren med Afonso Alves, 21, och Paulinho, 22, i släptåg.

Afonso var en offensiv mittfältare som spelat i U21-landslaget. Paulinho hade varit skyttekung och gjort många matcher i högsta divisionen, men på senare tid hade han varit utlånad och velat lägga av för att börja studera.

På två matcher med b-laget gjorde Paulinho tolv mål och Afonso fem.

Det var självklar att de skulle stanna och efter VM-uppehållet var de spelklara för allsvenskan.

Succén var omedelbar. Örgryte gjorde sin bästa säsong på 17 år och Afonso 13 mål på 18 matcher.

Örgryte och Atlético Mineiro ingick ett avtal på tre plus två år.

Öis får låna spelare gratis i sex år. De betalar lön och boende till dem. Vill de därefter behålla spelaren hyr de honom de påföljande tolv månaderna för en fast summa på 150 000 dollar. De har sedan förhandlingsrätt på spelaren i ytterligare tre månader så att tiden täcker transferfönstren. Vid en försäljning då får Öis 25 procent av summan, Atlético 75 procent.

Avtalet gäller i båda riktningarna även om det ännu inte varit aktuellt med någon Öis-spelare till Brasilien.

I samarbetet ingår också utbyte kring sponsring, fysioterpi, ledarutbildning och träningsläger.

Enligt Norberg är det ett bra avtal för alla parter.

– Vi får in spelare med spetskompetens, vi väljer själva vilka och kan lägga alla pengar på vår ungdomsverksamhet. Atlético Mineiro kan placera spelare de har på bänken hos oss som sedan kan gå vidare ut i Europa. För spelarna är Europa Europa och de vet att det finns en trygghet här, lönen kommer varje månad. Förstahandsvärdet på bra spelare från Brasilien är oerhört lågt, det är i nästa steg det blir stora pengar.

Till förra säsongen kom ytterligare en brasse från Atlético Mineiro – Bosco. Han var den mest meriterade av brassen och lovorden om honom var stora och många. Men Bosco floppade.

– Han var verkligen bra, men hade otur och fick speltid i jobbiga lägen. Men det är svårt att veta vilka som lyckas här. Det är en helt annan fotboll och den sociala situationen spelar stor roll. Det är viktigt att vara där hela tiden, säger Norberg.

Kalmar FF:s tränare Nanne Bergstrand är inne på samma linje. Han har varit i Brasilien tre gånger de senaste två åren.

– Om jag har tre brassar i laget vore jag en idiot om jag inte försökte lära mig hur det brasilianska kynnet fungerar, säger Nanne.

Ett kynne präglat av strukturen på det brasilianska samhället.

– Det är en mycket tuffare miljö, mer utslagning och enorma klyftor. Det är också en helt annan typ av fotboll – mer utdragna lag och väldigt mycket spel i sidled.

Kalmar har haft sex brassar på 2,5 säsonger. De har valt att inte samarbeta med en klubb i Brasilien utan i stället jobba med agentfirman OML.

Förutom brassarna som gått till Öis har OML stått för nästan alla övergångar mellan brasilianska och svenska klubbar.

Firman bildades för två år sedan.

– Det började med att Marcelo och Lars kom till Hammarby hösten 2001, säger Oliver Cabrera, som då satt i Bajens styrelse.

Marcelo heter Gonçalves i efternamn och var mittback i brasilianska VM-laget 1998. Efter karriären har han varit expert på Globus Sport. Lars heter också Lindell och har varit bosatt i Rio i 13 år och jobbat i resebranschen.

– De var ärliga och sa ”vi kan inte så mycket om det här”, säger Cabrera.

Själv var han nyutexaminerad Fifa-agent i Sverige.

Perfekt tajming

Våren 2002 lämnade Cabrera Hammarby och flög över till Brasilien. Ett halvår senare var OML, där namnet utgörs av initialerna i trions förnamn, bildat.

Tajmingen var perfekt – Alvaro Santos gjorde sin bästa säsong i Helsingborg och Afonso och Paulinho hade just slagit igenom i Örgryte.

Sedan dess har kontoret på 13:e våningen i ett av Rios kontorshus förmedlat ett 30-tal spelare till Skandinavien. Gonçalves är med sina kontakter den perfekte dörröppnaren för Cabrera. Flera svenska elitklubbar, som Kalmar, Norrköping, Helsingborg och Örebro, har i vinter varit på besök hos OML på jakt efter nya brassefynd.

I mars ingick Hammarby ett samarbete med Cruzeiro efter Öis-modellen och IFK Göteborgs klubbdirektör Mats Persson har varit och besökt Gremio.

De svenska klubbarna börjar bli konkurrenter på den marknad OML mutat in.

– Jag är förvånad över hur många klubbar som åker över nu, säger Cabrera, som tvivlar på att klubbsamarbetena ska bära frukt.

Komplicerad fotboll

– Den brasilianska fotbollen är så komplicerad. Öis har haft tur då ledningen i Atlético Mineiro är av internationellt snitt och de första spelarna varit klockrena. Vi kan den brasilianska marknaden.

– Om vi tar fem spelare till Sverige och två–tre av dem lyckas så är det riktigt bra för spelarna måste anpassa sig mycket snabbt. De svenska klubbarna måste vara väl förberedda på att ta emot brassarna för det är en helt ny värld för dem, annars går det åt skogen, säger Cabrera.

I fjol såldes 733 brasilianska spelare till utlandet och handeln har vuxit till en storindustri som ger nästan lika mycket pengar som kaffeexporten.

OML, de svenska och brasilianska klubbarna, andra agenter – alla drömmer de om att hitta sin egen Ronaldo och att han ska hamna i någon av de europeiska storklubbarna med miljon-

inkomster på vägen.

– Det är bara en tidsfråga, tänk på att vi bara hållit på i 1,5 år, säger Cabrera, som menar att när det händer kommer importen av brasilianska fotbollsspelare till Sverige att explodera.

Då skulle en Kaká smaka till kaffet.