0-0, men tack vare mittbackarna var det en härlig match

FOTBOLL

Även 0-0-matcher kan ha sin speciella tjusning.

Tror inte någon gick missnöjd från Söderstadion trots att 90 minuters kamp inte gav ett enda mål och trots att lagen bara hade sex träffar inom målramen plus den boll som Niklas Skoog skruvade i stolpen.

Istället var ju detta de bastanta försvarslinjernas match.

Framförallt mittbackarnas match.

Eller för att vara ännu mer detaljerad: Patrik Anderssons och Pétur Marteinssons match.

Bajen-Pétur får ursäkta: mest nyfiken var man ändå på "Bjärred" som gjort fler landskamper än allsvenska matcher: 96 i blågult mot numera 91 i ljusblått.

Tyckte nog först att han såg lite tung ut, men det var naturligtvis en synvilla.

Istället var Patrik precis så stark i luften och i närkamper, så brytsäker, så vårdad i passningarna och så pådrivande som det anstår en före detta Champions League-mästare; faktiskt ännu bara 32 år.

3-5-2 blev en fembackslinje

För att sammanfatta det med tränaren Tom Prahls ord:

- Patrik satte inte en fot fel.

186 lång var han dessutom utmärkt uppbackad av sina något längre sidokompisar Daniel Majstorovic, 190, och Olof Persson, 187, även om det inte var någon tvekan om vem i trion som bestämde.

Före matchen var det mycket snack om MFF:s 3-5-2-taktik.

Efteråt konstaterade Anders Linderoth, Hammarbys tränare:

- När man kallar det 3-5-2 blir det lätt en fembackslinje...

Precis vad som hände på Söderstadion.

Jon Inge Höiland och Jospeh Elanga, de båda "vingbackarna" - som man numera av någon anledning kallar yttermittfältarna - var denna gång mera backar än vingar, även om Elanga ryckte fram bra några gånger i första halvlek; tyvärr med alltför dålig precision på inläggen.

Framtiden är Hammarbys

Ännu återstår 25 omgångar, men nog såg både Malmö och Hammarby ut som kommande topplag.

Att framförallt Bajen har en lysande framtid kunde vi notera i matchens slutminuter.

Kolla bara födelseåren på den främre kvintett som Linderoth då satsade på: anfallarna Erkan Zengin (1985) och Björn Runström (1984) framför mittfältarna Haris Laitinen (1984), Petter Andersson (1985) och Nadir Benchenaa (1984).

Nytt publikrekord

Två 20-åringar, två 19-åringar och en 18-åring...

Tre allsvenska debutanter. De övriga två med sju respektive två tidigare allsvenska matcher. Ännu alla mållösa men var så säkra på att dom kommer att ta för sig.

Nytt publikrekord blev det också för Söderstadion tack vare en nybyggd läktare: 15 626 - 1 405 fler än de 14 221 vi var 31 oktober 1982 på SM-finalen Hammarby-IFK Göteborg.

Mer folk på Söderstadion har det bara varit tre gånger: i bandyns SM-finaler 1975 (Ljusdal-Villa 8-4, publik 17 671), 1978 (Edsbyn-Västerås 6-4, publik 16 621) och 1983 (Boltic-Villa 5-0, publik 18 810, inklusive statsminister Olof Palme).

Den matchen stod förresten också 0-0 efter 90 minuter, men eftersom en bandyfinal inte får sluta 0-0 blev det förlängning och rena Boltic-fyrverkeriet: 1-0 Peter Olsson, 2-0 Stefan Karlsson, 3-0 Bengt Ramström, 4-0 Kjell Kruse, 5-0 Mats Carlsson, straff.

Kollar man lagbilden på 1983 års mästare blir man nästan förskräckt över vilket överflöd av bandykunnande som fanns i detta lag.

Där fanns till exempel tränarna i tre av årets fyra SM-semifinallag: Hammarbys Stefan Karlsson, Edsbyns Ola Johansson och Västerås Magnus Berglund. Plus Kenth Hultqvist, landslagets förbundskapten...

30 procent vill spela i Bajen

Aldrig har väl förresten en svensk 0-0-match haft en sådan ljudkuliss som den vi upplevde denna måndag.

Alltså inte så märkligt det resultat i Canal Plus nyligen redovisade, där 30 procent av 191 utfrågade allsvenska spelare svarade Hammarby på frågan "Om du fick välja att spela i vilken klubb som helst i Sverige, vilken skulle det då vara?".

Till sist: rött kort till de MFF-fans som före matchen med en banderoll skändade några av Hammarbys genom tiderna största idoler.

Dessutom: lär er stava! Efternamnet stavas Lindbergh, med ett "h" på slutet.