Bland alla nya fjuniga fynd väljer jag tre äkta gamlingar

Lasse Sandlin: 3-0 var i underkant

FOTBOLL

GÖTEBORG

Blåvitts 3-0 mot Elfsborg är i underkant i en match, där 100-åriga IFK är överlägset sina lika gamla motståndare på lagets samtliga platser, från målvakt till forwards.

Men denna vår då det på i stort sett varje allsvensk arena poppar upp nya fjuniga fynd väljer jag ändå att dra fram tre gamla bekanta.

35-åringen Magnus Erlingmark.

32-åringen Håkan Mild.

28-åringen Tomas Rosenkvist.

Till den här säsongen har Bosse Johansson förstärkt sitt kamratlag med framförallt Niclas Alexandersson från Everton och Peter Ijeh från Malmö FF.

Frågan är ändå om inte det allra bästa nyförvärvet är - Tomas Rosenkvist.

Alltså: en frisk Tomas Rosenkvist - peppar, peppar...

Inte som han sett ut de senaste åren, då han för två år sedan bröt ett ben i foten, och då det ifjol bara blev 13 matcher efter trassel med onda höfter, sträckta lår, trasiga vader och jag vet inte vad.

Nu kom "Rosen" precis i den roll där han passar som bäst: att ligga och "fiska" i utrymmet mellan Erlingmark - Mild på det centrala mittfältet och Ijeh längst fram.

"Rosen" på rätt plats

Det var från den positionen som han redan efter 13 sekunder spelade fri Ijeh till det som utvecklades till hörnan han själv kunde nicka in 1-0-målet på.

Inte direkt som jag hörde nån sa. Inte heller via stolpen. Utan via både stolpen och Andreas Klarström i Elfsborg.

Så om rätt ska vara rätt, så var det alltså ett självmål...

Det var aggressiviteten som avgjorde den här matchen.

Blåvitt hade den i massor. Elfsborg saknade den totalt.

Med andra ord en match som passade perfekt för IFK Göteborgs centrala mittfält, där det denna dag härjade två herrar nästan lika meriterade som alla dom som brukar passera revy framför oss på Gamla Ullevis pressläktare:

Håkan Mild i sin 211:e allsvenska match, därmed nu delad 13:e man genom tiderna med Thomas Ravelli och Tommy Holmgren;

Magnus Erlingmark i sin 260:e allsvenska match för IFK, tidernas blåvite sjua.

Gediget, om än inte särskilt fantasifullt, spelade också Niclas Alexandersson på högerkanten, vilket tillsammans med pigga vänsterduon Jonas Henriksson/Oscar Wendt skapade ett helt igenom stabilt mittfält.

Perfekt uppställning

Uppställningen fungerade perfekt, uppbackad centralt bakifrån av duon Fredrik Risp - Mikael Antonsson och inspirerande framåt av Rosenkvist - Ijeh, men jag är inte alls lika säker på att den fungerar mot ett mittfält av annan karaktär än Elfsborgs mer än lovligt tama.

Mycket imponerande är i alla fall Blåvitts defensiva facit de senaste matcherna: man har hållit nollan inte bara i de två allsvenska matcherna utan i drygt fyra träningsmatcher dessförinnan.

Man har nu spelat 581 minuter sedan Moldes Arild Stavrum, den gamle deckarentusiasten från Helsingborg, i efterdyningarna av en frispark gjorde senaste målet på Blåvitt.

Som alltid i Göteborg är det härligt att se alla gamla idoler på läktarn. Ingenstans är de lika flitigt förekommande som här på Gamla Ullevis läktare.

Då kom ikonerna

Jag noterade till och med ankomsttiderna på några av de största (matchen började 15.00):

14.41 - Bebben Johansson, döpt till Bertil, efter Svarte Filips 177 Blåvitts meste allsvenske målgörare genom tiderna med 160 mål;

14.44 - Torbjörn Nilsson, inte bara U21-kapten med tydliga målvaktsproblem utan också Blåvitts meste målgörare genom tiderna med 331 A-lagsmål;

14.48 - Fölet Berndtsson, döpt till Bengt, Blåvitts meste allsvensk genom tiderna med 348 allsvenska matcher.

Upptäcker också, utan noterad ankomsttid, den kämpe som spelat flest matcher över huvud taget för IFK Göteborg:

Mikael Nilsson, 620 A-lagsmatcher.

För alla dessa gamla läktaridoler liksom för de ännu inte lika gamla idolerna på plan, väntar närmast Halmstad BK på Gamla Ullevi 19 april. Det blir en match det.

Till sist: Thierry Henry, tre mål...

För att vara sliten var han väl ändå rätt pigg?

Lasse Sandlin