Finlirarna på HIF:s mittfält duger inte

Stefan Alfelt: Kvartetten väger för lätt

FOTBOLL

HELSINGBORG

HIF har ett av allsvenskans mest intressanta mittfält.

Synd bara att det inte duger.

En brasse, en sydafrikan, en kanadick och en svensk på linje som varken utmanar motståndarförsvaret eller hjälper sitt eget försvar är inget bra mittfält.

Oavsett hur individuellt skicklig var och en är väger kvartetten för lätt sett över en hel match.

Mot Kalmar blev det precis som mot Landskrona. Snudd på uppvisning i en halvlek. Thando Mngomeni briljerade med sina suldragningar och hade han skärpt sig i stället för att slå en skitstraff hade HIF lett med 2-0 efter åtta minuter.

Då hade Helsingborg vunnit. Nu gav Petter Wastå sina utspelade utespelare nytt syre och när Svante Samuelsson trängde in 1-1 med första halvleks sista spark tog syret slut för Helsingborgs finlirare.

Problemet är nämligen att HIF:s mittfältare är finlirare.

Sätt press på dem och de tar slut. Claudinei Resende är visserligen en hårding men han hamnar också ofta för högt upp eftersom han är den ende av de fyra mittfältarna som åtminstone presterar antydningar till djupledsattacker. Vilket väl knappast har varit tanken eftersom brassen snarare skulle bli det sammanhållande kittet mellan mittfält och försvar.

Ändra till 3-5-2

Något sådant finns inte i Helsingborgs spel. Framförallt inte så länge som Hutchinson ännu inte hittat sin roll. Därför skulle jag ha ändrat till ett spel typ Malmös.

Peta Christian Järdler och Mattias Lindström. Ta in ytterst lovande Andreas Granqvist och gör en trebackslinje. Upp med Erik Wahlstedt till högerkanten i ett femmannamittfält. Hutchinson och Resende som defensiva i en diamant bakom djupledslöpande Eldin Karisik som nu tränar för fullt igen.

På vänsterkanten kan man ha trollgubben Mngomeni så länge han gör nytta i matchen. För att när han sen, nöjd med sitt trolleri, blir allt för stillastående kvickt byta honom mot Martin Fribrock, som ser ut att vara på gång igen efter sitt misslyckade fjolår.

Helsingborg borde visserligen vunnit. Pigge Peter Graulund fick ett korrekt mål bortdömt av okänslige domaren Åke Andreasson. Att visa gult kort för Dede Anderson samtidigt som brassen bärs av planen på en bår som kallats in av domaren blir en klassiker åtminstone i mina minnesvrår.

Dede var strålande i andra halvlek när han utmanade och vann duellerna med HIF:s danske mittback Kenneth Rasmussen. Att han fick kramp och satte sig ned samtidigt som skylten att han skulle bytas ut kom upp kan knappast motivera en varning. Men Andreasson hade bestämt sig för att det var filmning.

I stället för att inse sitt fel, svälja stoltheten och stoppa undan kortet under den dryga minut det tog innan båren kom in valde han att göra sig själv till en pajas inför öppen ridå.

Brassarna imponerade

Kalmars brassar imponerade.

Dede med sin tyngd och acceleration när det verkligen är skarpt läge. Fábio Augusto med sin teknik och arbetskapacitet. Inhoppande César Santin med sin snabbhet och sitt utmanande djupledsspel.

Nanne Bergstrand lovordade sitt lags ork. Och visst, de sprang mer och snabbare än helsingborgarna i andra halvlek men HIF vek ned sig närmast obegripligt för andra matchen i rad.

Det som var uruselt i Kalmars spel i första halvlek blev bra efter paus och tvärtom för Helsingborg.

Av såna insatser ska man inte dra alltför långtgående slutsatser.

Jag tror fortfarande att HIF kan bli en outsider och att Kalmar kan få tufft i år.

Stefan Alfelt