Money tappade matchen långt före Djurgårdens alla mål

FOTBOLL

En gammal sanning: Det är spelare som vinner fotbollsmatcher.

En annan sanning: De kan behöva lite hjälp ibland.

Två tränare ställdes inför samma problem på Råsunda i går, men det var bara en som löste det.

Det var inte Richard Money.

En snabb blick, näven till Zoran Lukic och ett sammanbitet ”well done, Zoran”.

Richard Money var besviken en kvart efter derbyt, men det värsta hade lagt sig. Han var konstruktiv, kritisk och sansad när han summerade matchen. AIK:s tränare tyckte att matchens historia var målens, att AIK:s misstag var de 381 sekunder då Djurgården vände matchen målmässigt.

Det är ett billigt resonemang.

Och felaktigt.

Djurgården vann kanske matchen när de gjorde mål, men de vann initiativet en hel timme innan Bergtoft dunkade in 2–1. De vann det genom aktiv coachning från en vaken tränare. Derbyt inleddes som klassisk cowboy-fotboll (jag vet inte om det finns ett sånt begrepp, eller om det i så fall är klassiskt, men ni förstår vad jag menar. Det kommer säkert att bli klassiskt). Det var flödande anfallsfotboll åt båda håll, kvicka omställningar och enorma ytor.

Inget som märktes, Money

Lagen såg likadana ut. Inte bara i sina uppställningar, utan också i sättet att pressa.

Låg backlinje, för att inte blotta sig för längre uppspel, samtidigt som både mittfält och anfall ville ligga högt i sin press.

Resultat: Både AIK och Djurgården bjöd på öppna landskap mellan mittfält och backlinje.

Både Andreas Johansson och Martin Åslund trivs bäst i öppna landskap.

Men Richard Money gjorde inget åt AIK-försvaret. I alla fall inget som märktes.

På andra sidan skickade Zoran Lukic ut tydliga direktiv via Johan Arneng och Stefan Bergtoft:

– Vårt lag måste bli mer kompakt. Gå lägre!

Jag tror att Djurgården lärde sig en läxa i Trelleborg.

De hade samma problem där. Och efter 20 minuters spel på Råsunda var skillnaden markant mellan hur lagen spelade försvar – och därigenom också anfall.

Djurgården sjönk med sitt mittfält och dödade Åslund-ytan. AIK fortsatte låta Djurgården rulla in bollar framför sin backlinje, och det fattades bara en sak för att de skulle bli straffade för det; att någon var villig att springa. Babis Stefanidis ville, och Djurgården vann.

Jag frågade Richard Money vad han sagt i paus.

– Att vi måste vara mer disciplinerade, sa han.

Det betyder förstås ingenting. ”Disciplin” kan vara lika meningslöst som ”arbete” och ”vilja” om ingen anger en riktning för det. Då blir orden tomma klyschor. Det är fullt möjligt att Richard Money sa till sina mittfältare att de skulle sjunka djupare för att skära av enkla spelvägar. Men det hände aldrig.

Babis Stefanidis bredsidade in 1–1, AIK rasade.

Det fanns spelare som svek. Krister Nordin såg mest sur och trög ut, Göran Marklund rörde bara bollen när den låg stilla och det stod en mur i vägen – och Benjamin Kibebe hade löst hel biljett till Hysén-karusellen efter paus.

Men dessutom fanns det strukturella fel. Det tydligaste drabbade stackars Pa-Modou Kah, som förvisades ut i en offensiv kantroll när AIK vill pressa på mot slutet.

Kah försvann helt. Han är inte den sortens spelare.

Fröjdfeldt – domarnas Zlatan

AIK skapade ingen press, inte ens i korta stunder.

Mot ett kompakt Dif-försvar fick ingen av AIK:s centrala anfallare (Marklund, Hoch) fler bollkontakter än de kunde räkna på ena fotens fingrar.

Jo, fotens.

När det ser ut så kan det vara bra med en tränare som pratar om disciplin, arbete och vilja.

Men det är alltid bättre om han samtidigt säger något konkret om positionsspel och löpvägar.

Svensk fotboll har fått en domare som dömer som om han hette Zlatan.

Peter Fröjdfeldt är en rebell i rättskiparkåren. Han gillar fotboll, blåser sällan och varnar nästan aldrig.

Både han och linjemännen – städerskor är inte ”lokalvårdare”, linjemän är inte ”assisterande domare” – Ingemar Larsson och Henrik Andrén gjorde en kanonmatch.

Fröjdfeldt borde blåst straff när Kah, på ren kvällstidningssvenska, dobbattackerade Daniel Sjölund. Och han borde varnat Stefanidis i första halvlek. Men annars var han lysande.

Spelarna älskar honom. Jag också. Men jag tror inte att domarna gör det.

Och vad säger spelarna när de spelar likadant för nästa domare – och varnas för saker som inte ens ger frispark för Fröjdfeldt?