Nollorna i allsvenskan oroar mig en hel del

Lasse Sandlin: En nolla kan vara beviset på total inkompetens framåt

FOTBOLL

GÖTEBORG

Jag gillar inte alla nollor jag just nu ser i den allsvenska fotbollen.

I söndags: AIK–Trelleborg 0–0.

Nyss: IFK Göteborg–Halmstad 0–0.

För andra dagen i rad tvingas jag alltså se en allsvensk match sluta 0–0, och möjligen är det därför jag låter så bitter.

En nolla behöver nämligen inte bara vara tecken på ett strålande försvarsspel utan kan lika väl vara beviset på total inkompetens framåt.

Trots Malmö FF:s aktuella 5–1-offensiv är jag rädd för att allsvenskan är på väg ditåt.

Nollorna paraderar nämligen i den allsvenska tabell vars tredje omgång idag fullbordas med matchen Kalmar FF–Hammarby, som jag själv tänker se och eftersom det ena av dessa två lag hittills bara lyckats spela 0–0-matcher, så är väl hoppet om en scenförändring inte särskilt stort.

I dagens allsvenska tabell kan vi se att hälften av lagen, sju av 14, inte förlorat ännu och att sex av de 14 lagen inte vunnit än.

I årets serie har hittills sex matcher slutat 0–0, sex av 20, och nog låter väl det ovanligt mycket.

Alltså kollar jag hur det sett ut de senaste åren.

3 År 2002 efter tre omgångar: ingen enda 0–0-match. De första kom i fjärde omgången, då både Norrköping–Halmstad och Helsingborg–Kalmar slutade 0–0.

3 Ifjol efter tre omgångar: en 0–0-match, just i tredje omgången, Öster–Göteborg 0–0.

Försvaren rosas

Av fjolårets totalt 182 allsvenska matcher slutade tolv 0–0. I år är vi redan uppe i halva detta antal...

Nog verkar det finnas fog för min oro.

Det är bara att gå till den match jag just sett på Gamla Ullevi, en 0–0-match mellan de två lag som just nu ligger i tabelltoppen som tvåa och trea.

Efteråt är det också försvaren som rosas.

Av Janne Andersson, Halmstads tränare:

– Det var två mycket bra försvar, och jag säger som jag sagt tidigare: i Tommy (Jönsson) och Tomas (Zvirgzdauskas) har jag allsvenskans bästa mittbackspar.

Av Bosse Johansson, IFK Göteborgs tränare:

– Mikael Antonsson och Fredrik Risp var prickfria matchen igenom.

Visst, alla fyra spelade på topp, och den elegante hårdingen Zvirgdauskas från Litauen har ett så kaxigt rörelseschema och kroppsspråk att jag kommer att tänka på tysken Wolfgang Overath – om nu nån mer än jag minns honom från 70-talet.

Ja, IFK:s båda mittbackar var till och med framme och avlossade varsitt skott; förmodligen i förtvivlan över inkompetensen bland lagets forwards och mittfältare.

IFK Göteborg hade totalt två avslut inom straffområdet under hela matchen: först en bedrövlig Håkan Mild-nick utanför i 58:e minuten och minuten därefter den klaraste målchansen av alla, då Tomas Rosenkvist helt ren vid straffpunkten får en långboll från Dennis Jonsson, vänder mot mål och skjuter kraftlöst rakt på HBK-målisen Conny Johansson.

På så sätt spelade ”Rosen” 0–0 med sig själv, eftersom han i 53:e minuten agerat räddande ängel på egen mållinje genom att nicka bort Markus Rosenbergs hårda hörnnick.

Nej, den här gången var alltså Rosenberg piggare än Rosenkvist, och den äppelkindade förre MFF-aren, ännu bara 21 år gammal, fick också beröm av Bosse Johansson:

– Han var svår att ta hand om.

Skulle något lag ha vunnit så var det ändå Halmstad i kraft av sin första halvlek, då man i stort sett körde över göteborgarna ute på plan.

På kanterna kom Mikael Nilsson till höger och paret Sharbel Touma/Per Johansson till vänster forsande och i mitten dundrade Magnus Svensson fram som om han hade en mittfältsplats klar till EM-premiären mot Bulgarien – Lasse Lagerbäck satt ju på läktarn... – och mellan 33:e och 38:e minuterna räknade jag till fem klara HBK-chanser.

Med andra ord fyra fler än man hade i den där märkliga 5–2-matchen mot Örebro...

Men ändå.

Matchen slutade 0–0 – och nu tål jag snart inte fler dubbelnollor.

Lasse Sandlin