Häpnadsväckande fräckt? Nej, Money är ju engelsman...

FOTBOLL

LONDON

Money, money, money - must be funny, in the rich mans world.

Skulle Aftonbladet ha betalat 60 000 kronor för en exklusiv intervju med Agnetha Fältskog under alla de år som hon lekte Greta Garbo och höll knäpptyst om sitt liv och leverne?

Det får ni väl fråga chefredaktör Gerdin om, men min gissning är:

Ja, det skulle Aftonbladet.

Så: Vad är det vi bråkar om nu?

Ska vi försöka slå nåt slags världrekord i dubbelmoral, eller gäller det andra regler för sportmänniskor än för övriga kändisar?

Engelsmannen Richard Money avgick som tränare i AIK i måndags och nu erbjuder sig Money och hans agent Anders Carlsson att berätta "hela sanningen" om orsaken - om Aftonbladet betalar 60 000 kronor.

Jag sitter i London och hör de upprörda rösterna från Stockholm. Alla tycker att detta är häpnadsväckande fräckt. Det gjorde jag också. Ända tills jag insåg att detta är nånting som sker varje dag, i nästan hela världen, i nutidens mediaklimat.

Men det finns ju olika sätt betrakta fenomenet plånboksjournalistik:

Ska man tänka: vad är den här nyheten värd? Vad kan vi pröjsa den här mannen för det som han vill berätta? 5 000 spänn? 50 000? 100 000?

Om man är inne på den linjen har man redan sagt ja till hela principen - så då ska man inte som tidning komma och gnälla. Varför har de stora svenska tidningarna tipstelefoner? Varför betalar vi för bra nyheter?

Agenter = tuffare klimat

Ska man, som TV 3, betala en kriminell människa ett par hundra tusen kronor för att ställa upp och ta ett lögndetektortest i tv? Eller betala en annan för att berätta om ett dåd han INTE begått?

Ska man som en skiträdd struts stoppa huvudet i sanden och låtsas att man inte är med i leken bara för att det handlar om sport? Bara för att vi är oskyldiga svenskar? Bara för att vi är grabbar med friskt humör och skjortan hängandes utanför - och det där med att sälja sin story är nåt som är reserverat för England och USA. Kiss And Tell. Håll tyst om sanningen tills nån är beredd att betala för att få den.

Svensk sportjournalistik har under åren varit som ett naturreservat för vackra kronhjortar. Ulvarna har skjutits innan de ens börjat morra. "Du ska vara glad över att du får vara med i tidningen överhuvud taget!"

Med mer eller mindre skrupelfria agenter och utländska influenser har det börjat bli ett tuffare klimat. Det förvånar mig inte ett dugg att Richard Money via sin buktalare Anders Carlsson vill ha 60 000 av Sportbladet för att berätta sanningen om det som hände i AIK:s omklädningsrum.

För Money är det normalt, han är ju engelsman. För Sportbladet är det en chock.

Om AIK-tränaren sammankallar till presskonferens och förklarar varför han avgått - och skyller på spelsystemet - ljuger han ju pressen rakt upp i ansiktet. Det finns en annan, betydligt viktigare anledning bakom beslutet - men den vill han ha betalt för att avslöja.

Rickard Money är emellertid inte Agnetha Fältskog.

Om det finns ett allmänintresse i detta - alltså inte bara hos Allmänna Idrotts Klubben - ska det banne mig vara dynamit för att vara värt 60 000.

Tycker vi på sporten, alltså.

Om jag förstår saken rätt var vi inte ens beredda att betala 60 spänn för Moneys story.

Jag ringde upp Daily Stars fotbollschef Danny Fullbrook och frågade hur hans tidning, som inte har det bästa ryktet, skulle ha agerat i motsvarande situation.

- 60 000 kronor? Herregud, vad är det i brittiska pund? 5 000? Löjligt!

- Min chef skulle ha skrivit ut en check omedelbart. Såna situationer ställs vi inför hela tiden i England. Kanske inte så ofta när det handlar om tränare - men alla spelare som betraktar sig som stjärnor tar betalt för exklusiva intervjuer.

"Smart gjort av Money"

Som exempel nämner Fullbrook Arsenals Patrick Vieria, som fick 15 000 pund (drygt 200 000 kronor) för att snacka med News of the World om sin eventuella övergång till Real Madrid. Eller Rio Ferdinands berättelser i The Sun - värda 140 000 kronor per styck. Eller Kieron Dyers lilla sensationsfria intervju i Daily Star - betalad med mycket, mycket mer än 60 000 kronor.

Så för en engelsk fotbollsreporter framstår alltså Richard Moneys krav som ytterst beskedliga. Som svensk vill du ändå säga:

Varför berättade han inte hela sanningen från början? Han satt alltså och ljög under en hel presskonferens!

- Nää...han undanhöll bara vissa fakta, säger Danny Fullbrook. Smart gjort!

I bland inser jag att vi svenskar är mer än lovligt blåögda. Men vi lär oss, vi börjar fatta allt mer: Det finns ett pris också för sanningen.

Tyvärr.

Peter Wennman