Nya Nya Nya AIK inte mycket att vara stolt över – men det var ett första steg

FOTBOLL

GÖTEBORG

Det var vingligt, osäkert, såg ut som att det skulle kunna sluta med ett fall precis när som helst.

Men det var ett första steg.

Pappa Englund vevade och visslade när det Nya Nya Nya AIK stapplade fram till en poäng.

Han såg ut som en småbarnsförälder efteråt, trött och sliten.

Och lite stolt.

Inte för att det var så mycket att vara stolt över.

Men efter tre dagars kaos begärde inte AIK mycket mer än så här. Lite lugn och ro, lite linjer i spelet, lite bra vibrationer – och en liten, liten poäng. Precis vad de fick med sig från Göteborg.

Det var en poäng i sig.

Jag har varit i många omklädningsrum i mitt liv, men jag minns inte senast jag var i ett som så fullkomligt präglades av lättnad.

Patrick Englund såg ut som om han ville sova en vecka, flera spelare pratade om att det var skillnad. Något har hänt. Det pratades om trygghet, om ordning och reda.

– Nu vet alla exakt vad de ska göra, alla visste vilken plats de skulle ha, sa Pa-Modou Kah.

Förbjud ordet ”spelsystem”

Livet efter Money, alltså. Var sak på sin plats, helst i mer än tre minuter åt gången. För Kah märktes det mest, i Englunds AIK är det meningen att han ska ge ett understöd åt den mittforward (oftast Marklund) som i tre matcher varit eremitiskt ensam längst fram.

Spelsystem?

Det borde vara ett förbjudet ord i AIK ett tag.

Mest för att det är löjligt. Som AIK tolkar sitt 4–3–3-begrepp kan det se ut nästan hur som helst (i går som 4–2–3–1). Med små förändringar kan det i realiteten lika gärna fungera som 4–4–2 med offensiva yttermittfältare. Styrelsedekret om system gör inget Djurgården, om det nu är det som AIK vill bli. Gnaget borde fundera över sitt passningsspel istället, att få fart i bollen och hålla i sina anfall, att hitta uppspel till och tillbakaspel ifrån centern. Sådana saker.

Trötta själar i vita tröjor

Men det var trötta själar i de vita tröjorna i går, satta under hård press efter en vecka då allt hänt på en gång. För fjärde gången på fyra omgångar orkade de inte stå upp en hel match, men den här gången var det mer förståeligt, av flera skäl.

Som den yttre pressen.

Som förändringarna.

Och, för all del, som motståndet.

Örgryte inledde som ett division II-lag. Så länge som AIK orkade hålla pressen hyfsat högt och skära av uppspelen hade rödblått inget spel alls. Inget bolltempo, ingen längd i anfallen, inget.

Men Öis har kvalitéer, de orkar mycket och när de får chansen att hitta sina kantspelare eller anfallare på fötterna blir det åka av.

Dessutom finns det inte många mittfält som slår Valter Tomaz Jr och Markus Johannesson.

AIK gjorde det definitivt inte.

De vann inte en enda andraboll på hela matchen, då är det svårt att skapa ett tryck.

Markus Johannesson är inte jättesnabb, inte jättestark, inte jätteteknisk. Han är bara en jätte med en ruggig fotbollshjärna. Och Valter Tomaz? Tja, om han är Junior så var Krister Nordin Minior.

För att göra en lång historia kort: Öis borde vunnit.

De visade i alla fall att de är bättre än många tror, dessutom har de bomber på bänken. Ailton och Robério kan bli sensationer framöver.

Vad det Nya Nya Nya AIK blir återstår att se. De visade linjer och lite moral när de kom tillbaka i slutet av matchen. Jag har svårt att se dem utmana allra högst upp i år.

Men nu har de i alla fall tränare, eller vikarier, som ger spelarna chansen.

Jag förstår lättnaden.