HIF:s kris djupare – Elfsborgs lite mindre

FOTBOLL

BORÅS

Hur bryter man en negativ trend? Hur lär man ett förlorande lag att vinna?

Nej, varken Elfsborg eller Helsingborg hittade nyckeln i går.

Elfsborg för att de inte fick.

HIF för att de inte vågade.

När en tränare utexamineras från Steg 1 får han ett svart kuvert, där det står textat i guld: ”Får endast öppnas i nödfall”.

I det lilla kuvertet finns en liten lapp, där det står med liten stil att om ett lag har mindre än tre poäng efter fyra omgångar ska tränaren börja prata om grisspel, hårdslit och säkerhet.

Peter Swärdh och Magnus Haglund har läst lappen.

Problemet är att det inte hjälper dem ett dugg.

Deras spelarmaterial klär helt enkelt bättre i smoking än blåställ. Att be spelarna spela grisfotboll skulle underkänna hela den idé de använt i sin rekrytering och grundplan, dessutom skulle det gå sämre.

Därmed inte sagt att det går bra nu. Det gör det inte.

Matchen i går var usel. En del berodde på att underlaget på Ryavallen i dagsläget är sämre än underlaget på Elfsborgs nya arena, vilket är illa med tanke på att den arenan invigs först nästa år och ännu inte gjutit klart grunden.

Elfsborg har inte så mycket muskler, därför måste de kompensera det med ett bra konstruktivt spel och en defensiv med mycket aggressivitet och vaket positionsspel. I går hade dessvärre konstruktivitet, defensiv, aggressivitet och positionsspel ringt Magnus Haglund (en ung tränare, förresten) och sjukanmält sig. Inte ens ett drömmål av Samuel Holmén kunde sminka över det.

Elfsborgs chans – bars ut på bår

Den lilla chans de hade att slå HIF, vilket de aldrig gör, försvann när den ende friske i den ordinarie backlinjen – Kristoffer Arvhage – bars ut på bår.

Tre minuter senare kvitterade Helsingborg, och Elfsborg var ett slaget lag.

Eller? De hade varit det, om HIF vågat vinna.

Men de vågade inte.

De vek ner sig.

De valde den enkla, fega vägen hem.

HIF har ett mittfält fullt av spännande spelare (Hutchinson, Lindström, Mngomeni, Karisik), som blev hängande i luften när de borde trampat gasen i botten. Elfsborg låg sänkt och oorganiserat och slutkört med en halvtimme kvar, om Helsingborg hade vräkt in bollar, fyllt på och kämpat om andrabollar så hade de vunnit matchen. Istället blev backlinjen ängsligt rädd för Lasse Nilsson, den sjönk hem och drog mittfältet med sig.

Peter Swärdh pratade om att spelarna blev ängsliga, men jag såg inga tecken i coachningen på att han försökte motverka det.

Så Elfsborg fick lite andrum, lite tid – och en poäng.

På något sätt gjorde det HIF:s kris djupare och Elfsborgs kris lite mindre.

Simon Bank