Nu har bara ett lag ångest

Simon Bank: ”AIK har ingenting – de bara stinker”

FOTBOLL

Patrick Englund drack en mun mineralvatten och upprepade ramsan "fokusering, nervositet, aggressivitet" en gång till.

Han var nog trött på att säga det, jag på att höra det.

Det finns inga bra vibbar i AIK. Det finns faktiskt ingenting i AIK.

AIK stinker.

Och tjugo meter från Englund stod en 19-årig Bajenhjälte och log med en syrenkvist i handen.

En efter en tog de väskor, knöt slipsar och lämnade Råsunda. Till slut var det bara Petter Andersson kvar.

- Det är inte mitt fel, sa han.

Vilket inte var alldeles sant. Om inte Petter dunkat in 1-0 till Hammarby mot AIK så hade han sluppit stå i centrum, få tusen frågor och låta sina kompisar vänta i bussen.

Detta förklarar icke syrenkvisten i hans hand. Men så är det, allt låter sig inte förklaras.

AIK, till exempel. Hur tänker AIK?

Jag var övertygad om att laget skulle få ett lyft efter att den darrige Richard Money lämnat in. Äntligen skulle vi få se lite linjer, lite tanke i lagets spel. I går såg jag linjer - problemet var att de var så illa ritade.

Det började ju så bra, AIK

Vi döpte matchen mot Hammarby till "ångestderbyt" innan det ens börjat. När det väl börjat var det aldrig något snack om att det var rätt namn. Låt mig först av allt säga att det var Hammarby som såg fegast ut i början. AIK, däremot, spelade smart.

Matchen igenom höll Gnaget sig till en uppställning med fyrbackslinje, två centrala och väldigt defensiva mittfältare (Åslund, Nordin) och en offensiv diamant med Kah nere, Eriksson uppe och Moström och Rubarth på kanterna.

Diamanten låg högt, och den var hård.

Hammarby kunde inte lyfta långt, de vann inte en luftduell på hela matchen.

Alltså var de tvungna att spela sig fram.

Det vågade de inte.

Ytterbackarna gömde sig. Karl-Oskar Fjörtoft likaså. Hammarby hade inga spelvägar, AIK stängde ytor och tog sig fram i ett par halvlägen när de bröt uppspelen och högg.

För att vinna var Fega Hammarby tvunget att bli Frodiga Hammarby.

Det löste de med lite benskyddstejp.

Jag skojar inte: Benskyddstejp.

Tio minuter före paus sprang Petter Andersson ut till Hammarbys bänk, på fel sida, för att tejpa sina benskydd. Han bytte kant med Alexander Östlund, och de följande sju-åtta minuterna var han tillräckligt tydlig med att möta boll för att Max von Schleebrügge skulle våga utmana Moström och hitta vettiga, vårdade uppspel.

Systemet är ett luftslott

Den känslan tog Hammarby med sig in i paus. Fjörtoft var grym i andra, kantspelet kom i gång, stackars Jimmy Tamandi bjöd på ett gratismål - och sedan var det bara ett lag med ångest kvar i ångestderbyt. AIK.

AIK, som sköt ett skott mot mål i hela matchen.

AIK, som knappt lyckades bygga ett enda anfall.

AIK, som inte en enda gång lyckades skifta riktning i en attack.

AIK, som spelar med ett system som är ett luftslott, ett korthus, en tom ballong, ett enda stort ingenting.

Det är lätt att skälla sig hes på spelarna, men jag har sällan sett så många slita med så otacksamma uppgifter som i AIK i går kväll.

Så länge som det var 0-0 kunde AIK ligga som en förbannad igelkott, med sitt höga försvar och sin stenhårda fyrkant (Sandberg-Björck-Nordin-Åslund) framför straffområdet. När de var tvungna att jaga mål sken impotensen igenom.

Kah tappade kontakten med de defensiva mittfältarna, och plötsligt spelade AIK 4-2-4 - både defensivt och offensivt.

Resultat? Den åh-så-ensamme Andreas Eriksson fick, som förut, varken understöd eller vettiga uppspel. Nordin och Åslund fick slita som djur mot fyra-fem rörliga motståndare. 0-1 kunde blivit 0-3. Eller mer.

Efteråt pratade Englund om fokusering och aggressivitet. De där orden är en pinsamt liten tvättlapp om man vill använda dem för att skyla över AIK:s hela nakenhet just nu.

Hasse Borg har sagt till mig att när Malmö åkte ur 1999 så var ett tungt skäl att klubben vägrade inse att den - stora, stolta MFF - kunde åka ur.

Jag kan inte för allt i världen tänka mig att AIK åker ur. Men det vore välgörande för föreningen att tänka tanken på allvar. Och ge upp prestigen.

Det var längesedan jag såg Anders Frisk så svag i en stor match. AIK-målen dömde han bort korrekt, men kortviftandet efter paus var märkligt och okänsligt. Och frågan är vad som var mest pinsamt; Björn Runströms filmning - eller att Frisk köpte den.

Så några ord om Norra Stå och AIK-klacken. De sjöng skiten ur Hammarby i går, jag tänkte hylla dem för det.

Men när det regnar in glasflaskor, eller när de ägnar tio minuter åt att skandera att just en av kanske sju usla aktörer på planen (Frisk) är en "hora" - då har jag ingen lust längre.

Ut med packet ur klacken. Fotbollen är bättre utan deras röster.

Simon Bank