Misstagen har kostat Djurgården 13 poäng och allsvenska mästarkronan

Simon Bank: Om AIK är en krisklubb – vad är då Djurgården?

FOTBOLL

Mild åt upp mittfältet, Alexandersson var konstant spelbar, Erlingmark spelade smart. Jo, IFK Göteborg kände jag igen.

Men vilka var det de mötte egentligen?

Var det Djurgården, som spelade rörlig totalfotboll i en halvlek? Eller Hönsgården, ett juniorlag fyllt av snälla små kycklingar?

Just nu finns inget svar.

De svenska mästarnas identitetskris är djupare än de vill låtsas om.

Den här våren har stockholmarna, utöver att nynna schlagers och diskutera Irak-krisen, mest pratat om krisklubben AIK. AIK har fel spelsystem, för dåliga spelare, för få vinnare. Så pratas det.

Ödmjukt kan man i så fall undra: Vad ska man säga om Djurgården?

Mästarna har nu nio poäng - tre fler än sambon AIK - och gör bäst i att släppa guldtankarna ett tag. Som de spelade före paus i går finns också skäl att ifrågasätta även deras emblematiska, hyllade spelmodell.

IFK Göteborg körde över Djurgården i första halvlek.

Sveriges mest rutinerade mittfält skrämde livet ur trion Arneng, Johansson och Bergtoft. Djurgårdarna såg ut att längta efter både mamma och en elak, fjärde mittfältare som kunde hjälpa dem att stå upp i kampen om mitten.

Den mittfältaren fanns inte.

Mild vann allt

I stället tuggade den outtröttlige, otrolige och oförbätterlige Håkan Mild i sig andraboll efter andraboll. Oron spred sig i hemmalaget. Backarna blev oroliga och spelade med för stora marginaler både defensivt och offensivt.

IFK Göteborg var som IFK Göteborg är som bäst. Djurgården var inte ens Djurgården som sämst.

De var inte Djurgården alls.

Zoran Lukic la sig platt efter matchen, han pratade om brister i sitt ledarskap och att han varit för svag under försäsongen, att han borde krävt nya spelare (en rörlig målskytt, en hård och kreativ mittfältare) av styrelsen.

Självkritiken är befogad, men samtidigt är den ett billigt trick av psykologen Zoran. Om han haft ett lag med högre mental svansföring, fler ledartyper, hade han aldrig fläkt upp sitt bröst för att tappert ta emot kulorna. Då hade han frågat spelarna varför mittfältarna såg ut som rädda kycklingar och varför en lagkapten som Markus Karlsson så totalt flydde sitt ansvar.

Djurgården har i tre-fyra år känt sig oslagbart. De har byggt sitt spel på fart, mod och tryggheten i spelartyper som avgör täta matcher.

Farten och modet såg vi i en utmärkt andra halvlek mot Blåvitt. Spelartypen, däremot, finns fortfarande på ett mittfält i Bretagne. Jag vet att Zoran Lukic hade det på känn redan före säsongen, att avsaknaden av Kim Källströms (och för all del Mikael Dorsins) tekniska och psykiska egenskaper var större än han velat erkänna.

Stort hål efter Kim

Nu vet han exakt hur stort hålet är. En elefant kan gå igenom det, Halmstad eller IFK Göteborg också.

Djurgården kan rätta till misstaget med begåvade värvningar under EM-uppehållet, men missen har med 13 poängs säkerhet kostat dem mästarkronan.

Efter paus hände samma sak som i derbyt mot AIK, in med en kvick Babis centralt istället för en orörlig och oskarp den Ouden (hejdå, förresten!), in med en hårdjobbande René Makondele - och så vände Djurgården matchen helt.

- Vi var dåliga så in i h-e i andra, sa Håkan Mild. Vi slutade springa, det är skottpengar på sånt. Och när man väl tappat matchen är det svårt att komma tillbaka.

Blåvitt må ha tappat matchen, men de behöll poängen. En bit från Mäster Mild stod en stolt tupp från Frölunda och njöt. För sex-sju år sedan hörde jag om George Mourad, den göteborgshumorn döpt till Mouradona, första gången. Och L-O Mattsson, den förre VF-tränaren, viskade en gång till mig att "vi har näste Zlatan". Då var George fortfarande en valpig, lite småtrög supertalang.

Ja, det är han förstås fortfarande.

- Jo, det är sant, han måste bli lite rappare. Vi jobbar med det, sa Bosse Johansson i går.

Mouradona är ingen Maradona. Men i går rörde han sig mer, arbetade mer och presterade mer än jag sett honom göra i Blåvitt förut.

George Mourad kan säkert bli nyttig för IFK Göteborg.

Under tiden kan det vara skönt att veta att Magnus Erlingmark leder den interna skytteligan. Som om ingenting hänt.

Matchen på Råsunda tillägnades Childhood Foundation, drottning Silvias hjärteprojekt för behövande barn.

Jag vet inte vad drottningen kan om fotboll. Men hon hade nog kunnat uppskatta hur IFK Göteborg opererade på mittfältet i första halvlek?

Mästarnas facit: 2 vinster på 8 allsvenska matcher

Simon Bank