MFF:s kejsare är naken – hans elvamannahär är osynlig

FOTBOLL

Det var vårvinter. Tusentals MFF-supportrar samlades vid Stadions träningsplan. De ville hylla Kejsaren, Patrik Andersson. Han och hans dyrt inköpta fotbollsfurstar skulle frälsa klubben. Äntligen allsvenskt guld efter halvannat decenniums torka. Så lång väntan på segern har vi som levt med klubben i något halvsekel aldrig behövt stå ut med.

Jag bläddrar fram de senaste tre veckornas facit: 1–1, 0–0, 1–2, 0–0, 1–2. Och jag spanar efter ett annat blå-vitt lag, Halmstad. De svävar nio poäng högre upp.

Kejsaren tycks vara naken. De flesta i hans elvamannahär är osynliga. De har nära till sina feta löner men långt till yrkeshedern.

Om jag får vara lite nostalgisk, och det tycker jag mig ha rätt till. Jag har ändå sett Stellan Nilsson och Egon Jönsson leka hem överlägsna SM-guld. Denna nostalgi berättar, att MFF byggde sitt lag på spelare som talade skånska och hade hjärtat i klubben. De fick betalt, fast lite, och så belönades de med två vita och en brun. Numera får man leta efter någon om ens bryter på malmöitiska. Fast var och en tjänar mångdubbelt mer än ett par generationer guldspelare tillsammans.

Efter den sorgliga matchen mot AIK lyssnade jag till den kloke, karge Tom Prahl, gymnastikläraren från Svedala. Han sa, att han inte förstod någonting av lagets sammanbrott.

Så la han till: ”Det ska vara roligt att spela fotboll”. Frasen rymmer det mesta av svaret till att miljonbygget alltmer börjar likna en ruin. Glädjen kan inte ens anas. På planen hade Afonso Alves gjort alltför att dementera ryktet om glänsande teknik, vackra, överraskande rörelser och förmågan att se just de möjligheter och spelöppningar, som bara den riktige fotbollsängeln uppfattar.

– Det var det jävligaste jag sett, sa den väldige innerbacken Krister Kristensson till mig på läktaren. Han förberedde sig annars inför Festen. 25-års jubileét av Europacup-finalen.

– Backlinjen var bra, sa Prahl.

Herregud, backlinjen, den sista storväxta bastionen glänste i en match mot allsvenskans minst målfarliga lag.

För egen del såg jag en backlinjen som ängsligt puffade bollen några meter till närmaste jätte. Fantasilöst, oengagerat, viljelöst.

– Ah, det är det här med Real Malmö. Spelarna blir så skärrade och nervösa av sådana jämförelser, stönade en styrelseledamot.

Historien fladdrar till igen. Storheten med MFF, de år klubben verkligen varit stor, byggde alltid på respektlöshet och självförtroende. Det var möjligt att vinna mot Milan, Inter, Bayern München och Dinamo Kiev. Inte fan skulle Bosse Larsson eller Roy Andersson blivit nervösa av att jämföras med Beckenbauer eller Rivera. Sånt fungerade bara som drivkraft. Gerd Müller-vadådå.

I dag darrar de inköpta stjärnorna när de kliver in på Vångavallen eller när den skamligt ratade Jörgen Pettersson drar upp farten i Landskrona.

– Vi hittar inte positionerna, säger Prahl med fotbollsingenjörernas mest fasansfulla språkbruk.

Som om högbetalda spelare skulle vara robotar, dömda att springa i förutbestämda korridorer. Ungefär som i ett gammeldags ishockeyspel. I flera timmar har jag sett exempelvis Josef Elanga sprinta i sin upplinjerade bana och skicka inlägg mot hörnflaggor och fladdrande blå-vita fanor på supporterläktaren. Fel positionsbestämning.

På mittfältet rör sig ett par vattenbärare energiskt men bara undantagsvis drabbas de av någon idé om vad de ska göra med bollen. Jag skymtar bara en enda spelare med vilja och teknik, Tobias Grahn. Fast när han i en timmes tid försökt få någon att förstå något av fotbollens idé och magi, så tvingas han övergå till att rätta till hårsvallet.

Min gamle favorit Drillo Olsen från Norge brukade säga, att målchanser ska skapas med två eller tre passnngar. MFF använder tio små försiktiga pass i sidled för att sedan slå en hopplös boll mot Igor Sypniewski, som förstås redan hunnit rusa i offside.

Efter AIK-matchen sa den välklädde AIK-tränaren Patrik Englund, att MFF hade så många individuellt skickliga spelare. Jag är inte övertygad. En enkel jämförelse med det MFF, som på sent 80-tal drog ihopa fem seriesegrar i rad, berättar någonting annat. Hur många av dagens högavlönade skulle komma längre än till avbytarbänken i lag som rymde Jan Möller, Stefan Schwarz, Jonas Thern och Martin Dahlin?

Supportrarna, de tåliga, enstusiastiska, förväntansfulla, bygger om proletära, invandrartäta Möllevångstorget till ljusblå himmel på matchdagarna. De svalkar sig på Skolgatans ölcafé och är stolta över sin klubb. Långt, långt borta från många av de fotbollslegionärer som hyrts in för några säsonger. De har, i bästa fall, ett jobb att utföra och inte så mycket en klubb eller en klubbs historia att försvara. De saknar helt enkelt den vilja och den klubblojalitet som kan skapa de stora resultaten.

Simon Bank berättade här i Sportbladet, att genomsnittstiden i klubben för MFF:s spelare är lite drygt två år. Bosse Larsson, Jan Möller, Roland Andersson och alla de andra levde femton-tjugo år i klubben. Det handlade om en fullkomligt grundläggande lojalitet. I dag är klubben i bästa fall ett skyltfönster, där ännu rikare klubbar kan proviantera.

Man kan köpa de bästa spelarna på den lilla svenska marknaden och på den sekunda världmarknaden men man kan inte bygga klubbkänsla och lojalitet och vilja med pengar. Kanske är det ur den här den lilla grimasen beteckningen Real Malmö kan läsas ut.

Ofta, på de matchdagar jag åker till Malmö, följer jag en sträng ritual. Löpning och bad på Sibbarp och sedan ett snabbt besök för att leta reda på den minnessten på Limhamnsfältet, som påminner om Bosse Larssons första matcher.

Jag borde lägga en blomma på stenen och lite manligt sentimentalt tänka: Det var bättre förr. Den här gången hyllar jag den störste på hans 60-årsdag.