Plötsligt var spelglädjen tillbaka

Sportbladets Lasse Sandlin: Djurgården gick på sommarlov med tydliga tecken på förbättring.

FOTBOLL

Termometern på balkongen visar nio grader.

Inte läge direkt att ställa sig där ute och gnola ”Den blomstertid nu kommer”, det svenska sommarlovets höga visa.

I skolorna sjunger man den om några veckor, men för våra allsvenska fotbollsspelare kommer sommarlovet tidigt i år.

Djurgården gick på sin sommarledighet med tydliga tecken på förbättring.

Spelmässigt klara 2–1 mot Örgryte innebar tredje vinsten på nio matcher och svenska mästarnas tabellrad ser plötsligt riktigt prydlig ut med sina treor in till varandra i de tre kolumnerna för vinst, oavgjort och förlust.

Men framför allt gör Djurgården här sin bästa match för säsongen, och när man väl kommit in i matchen efter de första fem minuterna påminner man i många stycken om de båda senaste årens mästarupplagor.

Plötsligt finns den där, den spelglädje som vi hela våren saknat i det här laget.

Det är spring i benen på alla tre därframme och mest sliter naturligtvis sånt på de båda breddarna René Makondele och Daniel Sjölund medan stilisten Babis Stefanidis i sin förmodade sista match för klubben kan kosta på sig ett antal nummer bara för att lugna ner spelet.

Conchas bästa match

De tre på mitten sätter fart på bollen och pinnar på för allt de kan med sina korta ben. Allra mest pinnar Andreas Johansson som har den där speciella förmågan att succesivt kunna öka tempot samtidigt som han driver bollen framför sig och tvingar motståndarna att till slut fälla honom för att få stopp på eländet.

I backlinjen finns så lagets främste pådrivare Markus Karlsson, lagkaptenen, som inte var felfri – Boyd Mwila var mycket nära kvittering efter en riktig ”Mackan”-tavla – men som, framför allt framåt, gjorde ett jättejobb över stor yta.

Gör så också högerbacken Mattias Concha sin bästa match, och det är ingen tillfällighet, att det är just ex-MFF-aren som prickskjuter Babis Stefanidius i pannen på segermålet.

Efter en turbulent vårsäsong borde alltså Djurgården kunna gå till sommarvila med fortsättningen av Israel Kolmodins 1690-talspsalm i bakgrunden (nr 199 i nya Psalmboken) klingande i öronen:

Med blid och livlig värma

till allt, som varit dött,

sig solens strålar närma

och allt blir återfött.

Frågan är bara: vad blir återfött av det gamla Djurgården? Och varifrån kommer det nyfödda?

På läktarn igår satt Mikael Dorsin, och den i Strasbourg ej så lyckade vänsterbacken är naturligtvis ett namn; trots att Fredrik Stenman finns på hans gamla plats. Med sin snabbhet och blårandiga gåpåaranda kan han mycket väl ta en plats ett steg högre upp i banan, som vänstermittfältare.

Alltnog stundar det nu några spännande veckor för alla djurgårdare. Inte minst på grund av att kvalet till Champions League lottas i midsommartid.

Helt klart är däremot att dif-fansen börjat svika sin klubb. Råsundaeffekten kanske...

Måndagens publiksiffra – 8 711 – är sensationellt låg. Vi får leta förbi Djurgårdens 39 senaste allsvenska hemmamatcher för att hitta en lägre.

Men 21 maj 2001 såg 7625 åskådare på Stadion hur Djurgården besegrade Halmstad med 2–1 efter djurgårdsmål av Lolo Chanko och Jones Kusi-Asare, HBK-mål på straff av Tommy Jönsson.

På Råsunda kunde vi i går också uppleva de ogudaktigas triumf.

Det ska till exempel fan vara religiös och göra mål.

Ty om man då, som Öis-brassen Paulinho Guará, halar upp en liten lapp och visar budskapet ”JESUS är räddningen”, så blir man numera varnad.

Däremot, utan minsta påföljd, kan en hel långsidesläktare med djurgårdsfans under närmare en halvlek förfölja en spelare, Örgrytes upptill kale islänning Tryggvi Gudmundsson, med ramsan:

– Nummer 8 har inget hår...

Bäst på plan var en öisare med hår: Dick Last, målvakten.

Till sist, Patrik Bjärred, du som i TV3:s Avspark kallade Skånederbyt för ”en piss i Nilen”. Nog heter det väl ändå: ”som en piss i Mississippi?”

Om det ska vara någon mening med bokstavsrimmet...

Lasse Sandlin