Graulund är ojust - men också en riktigt bra lirare

FOTBOLL

HELSINGBORG

Peter Graulund.

En spelare att älska eller hata. Kanske att älska att hata. Eller varför inte rentav hata att man älskar.

Han lämnar ingen oberörd. Allsvenskans bäste anfallare.

Jag tar det negativa först så är vi av med det.

Graulund är ojust. Tjuvnyp, knuffar, efterslängar. Vill man vara snäll kallar man det för en spelstil lämpad för den internationella fotbollsmiljö där snälla pojkar aldrig får bli målskyttar.

Han filmar också. Kanske inte i går, men för att få straff i allsvenskan 2004 om man heter Peter Graulund får det till bra mycket klarare fällningar än den som Thomas Magnusson eventuellt begick. Tidigare dyk i år har registrerats av varenda domare, vi kan nog räkna med att domare utbyter erfarenheter med varandra.

Temperament är en fantastisk tillgång - när man handskas rätt med det. Råskäller man till sig ett gult kort och avstängning för den kanske uteblivna straffen i går saknas en liten bit i hanterandet av sin heta vilja.

Mycket gnäll, men mycket av det här är sånt som åtminstone inte jag tycker om att se på en fotbollsplan.

Energibomb

Sen är det den andra biten. Den positiva - och då är det bara att lägga sig platt på rygg och ge sig för energibomben Peter Graulund.

Han tar ner en boll i full fart och får genast kontroll med ett perfekt första tillslag. Speeden är av klar internationell klass. Det går väldigt fort när Graulund utmanar och jagar livet ur motståndarnas försvarslinje.

Skottet är snabbt, som målskytt är han en straffområdesspelare. Någon nickfantom är han såklart inte med sina 176 cm. Storheten ligger främst i hans förmåga att så gott som alltid värdera läget rätt. Han spelar oftast enkelt på det svåra vis som bara de bästa behärskar. Går på mål själv när det är bäst, passar annars.

Just den förmågan gör att jag håller Peter Graulund som en bättre anfallare än Kalmars långtidsavstängde Dedé Anderson.

Komplett anfallare

Kompletta anfallare kryllar det inte av i allsvenskan. Malmös Afonso och Niklas Skoog snuddar båda vid idealet men för Skoog saknas den internationella farten och Afonso arbetar sig inte in i en match han en gång försvunnit ur.

Jag glömde berömma hans arbetskapacitet. Som väl egentligen bara är jämförbar med hans anfallskollega Gustaf Anderssons. Gustaf som har massor av kvaliteter men som i går hade sex avslut inne i straffområdet med en ribbträff som bästa resultat. Det har varit lite för många såna halvlekar i år.

Peter Ijeh är förmodligen fortfarande den av allsvenskans anfallare som besitter den allra största kapaciteten som renodlad målgörare. Fast än har det inte lossnat för honom riktigt i Blåvitt.

Ingen kommer i år att göra 23 mål som Ijeh gjorde för MFF 2002 eller 22 som Niklas Skoog prickade in i fjol. Däremot kan Peter Graulund komma upp i samma totalpoäng om man räknar ihop passningar och mål. Skoog hade fyra assist förra säsongen, Ijeh två 2002. Båda skyttekungarna gjorde alltså 26 poäng totalt.

Peter Graulund behöver göra åtta mål eller målgivande passningar på de sex matcher han kan ha kvar att spela. Absolut inte någon omöjlighet.

Lasse Nilsson hade jag stora förväntningar på i år. Med sin teknik och snabbhet borde han kunna ta steget till riktig stjärnstatus, men nu handlar det mest om målsumpande.

Skulle tro att ett klubbyte kan bli positivt för karriären. Det hjälpte ju för Markus Rosenberg som varit seriens positiva offensiva överraskning fram till att George Mourad började hitta rätt med löpningar och avslut.

Stefan Alfelt