Malmö mot guldet – exmästarna ett helt uppgivet lag

FOTBOLL

MALMÖ

Ett konstigt gräs av plast och taskig historik är vad MFF-spelarna pratar om i dag. Inte toppspelet mot Djurgården. Det borde inte vara så.

Som Malmö spelade i går finns inget lag som kan mäta sig kvalitetsmässigt i allsvenskan. Tankarna borde vara raka spåret mot guld – men Malmö hatar att möta Örebro lika mycket som man hatar deras konstiga gräs.

När MFF samlas till förmiddags-träning i dag kryper man in i den så kallade kombihallens halvdunkel för att nöta spel på stumt underlag med högt studsande boll. Likadant i morgon och sen flyg upp till Örebro torsdag morgon till matchen som kanske definitivt avgör årets allsvenska.

Det är ju så här:

MFF förlorade i årets svenska cup mot Örebro på Eyravallen med 1–2. I fjol blev det 0–1 i en sistamatch som MFF tappade andraplatsen på. Året dessförinnan grusades guldhoppet till stor del av en 2–2-match i Örebro under det känsliga slutskedet av seriespelet.

Djurgården måste glömmas för att ge plats till positiva tankar typ flygrädde Lasse Åbergs mantra ”jag kan flyga” i Sällskapsresan. ”Jag kan spela på konstgräs. Jag kan spela i Örebro” är vad MFF-arna kommer att rabbla i skallen.

Klaras Örebrohindret ska det mycket till för att Göteborg, Halmstad eller Kalmar ska ta sig förbi di blåe även om det återstår många på pappret tuffa matcher.

Ett bländande guldspel

MFF presterade nämligen ett bländande guldspel mot ett, visserligen blekt, Djurgården som snart blir ett före detta mästarlag med stora problem framför sig. Så bra som Malmö spelade i regnrusket på Malmö stadion är det frågan om något annat lag gjort i årets allsvenska?

Trots ett extremt svårt underlag behärskade MFF ett snabbt passnings- och kantspel som tidigt körde slut på Djurgårdens energi och kamplust.

En Niklas Skoog i fjolårets målform hade gjort tre mål redan före paus. Afonso gjorde allt rätt utom framför mål, med en för honom normal utdelning hade han satt minst två. Daniel Andersson flyttades fram till en mer offensiv position och var snuddande nära att komma loss ett par gånger om.

Största inslaget var återigen Joseph Elanga på vänsterbacken. I en allsvenska med ganska lite internationell kvalitet lyser Elanga upp hösten med sin snabbhet och bollkänsla. MFF bör bjuda hit Kameruns landslagsledning på studiebesök. Om det är enda möjligheten för att få behålla sin svarta diamant nästa säsong vore det en billig investering. Elanga är outstanding just nu.

Det är inte Djurgården längre.

Och frågan är – berodde överlägsenheten på Kim Källström och Andreas Isaksson och inte så mycket mer de två senaste säsongerna?

Djurgården på Malmö stadion var ett uppgivet före detta mästarlag som insett att det inte har något att komma med längre.

År 2000 byggdes både det nya Djurgården och det nya MFF upp under en säsong i superettan. En säsong som lurade i många drömmare att det var en succé att satsa på en stor andraliga när det egentligen hela tiden varit en groteskt dyr serie med alldeles för liten möjlighet att skapa konkurrenskraftiga lag.

Djurgårdens ledning funderar nu på hur man ska satsa vidare. Ett gott råd är att släppa fixeringen vid spelmodell. Låt den tränare som ges förtroende satsa efter eget huvud på hur han tror sig kunna utnyttja det befintliga spelarmaterialet bäst.

Just nu är det varken eller och säsongen är körd sen länge. Det var faktiskt lite tragiskt att i går se resultatet av den satsning som såg så spännande ut för svensk fotboll i några år.

Stefan Alfelt