Frisk är en FÖR bra domare

Stefan Alfelt: …därför väcker han sådana känslor

FOTBOLL

HELSINGBORG

Han får mynt i skallen. Buas ut redan före matcherna. Terror-Tommys karatespark. Supportrar jagar honom. Italienska journalister jagar honom. Förbundspampen Bengt Madsen jagade honom.

Vad är det med Anders Frisk som väcker så starka känslor?

Jörgen Pettersson beter sig som en barnunge tycker Sportbladets Stefan Alfelt.
Foto: BILDBYRÅN
Jörgen Pettersson beter sig som en barnunge tycker Sportbladets Stefan Alfelt.

Jag tycker att han är en in i helsickes bra domare som inte alls är värd den dynga som kastas på honom.

Jag vet inte hur många gånger jag hört folk säga eller läst dem skriva att Anders Frisk är bra i internationella matcher men här hemma blir han för dominant. Han vill synas.

I helvete heller.

Frisk syns för att han är bra. För bra för allsvenskan rentav.

Som i går när han bestämde sig för en nivå som spelarna i Skånederbyt inte var snabbtänkta nog för att acceptera. Ett derby innehåller automatiskt känslor som ger lite snabbare och därmed lite våldsammare spel. Frisk bestämde sig för att ge spelet en chans och dömde hårt men rättvist. Enda missen var väl egentligen att han inte höll sin nivå hundraprocentigt. Hade han gjort det hade Landskronas vårdslöse Jonas Olsson också fått syna det röda kortet.

Han är en utmärkt förebild

Intressant är att Jesper Jansson som fick lämna planen i går (och som snabbt lämnade Olympia) tidigare i år klagade på att Stockholmsderbyna alltid fick domare som Frisk och Peter Fröjdfeldt medan Skånederbyna i regel döms av domare i skikten under de två topparna. Enligt Jansson garanterade Frisk och Fröjdfeldt ett snabbare spel och bättre matcher.

Jag håller med till hundra procent.

Att en och annan straff blir fel eller missas är inget mått på en domares absoluta kvalitet eftersom jobbet i sig är omöjligt när det kommer till detaljer. Ska svensk klubbfotboll utvecklas måste domarkåren utvecklas och det kan man göra med Frisk som en utmärkt förebild.

Om supportern/åskådaren/huliganen som rusade in efter slutsignalen var på jakt efter Anders Frisk, eller som han själv påstod Landskronas målvakt Jonas Sandqvist, kan vi inte säkert veta. Att erkänna att man jagar en domare är såklart ett värre erkännande än att vilja bråka med en spelare.

Den här gången hände ingenting direkt allvarligt, om man inte ser till det övervåld som kanske begicks i själva gripandet. Men oavsett tänkt offer kunde det ha blivit riktigt allvarligt eftersom Helsingborgs säkerhet inte fungerade. Det var trots allt Landskronas mittback Henrik Nilsson som fick inkräktaren att hejda sig i sin framstöt.

Proffset som blev en barnunge

Helsingborg var i ett antal omgångar seriens kanske formstarkaste lag. Nu är man plötsligt snart med i den absoluta bottenstriden om inte målen börjar trilla in igen.

Landskrona däremot hoppar med sina två raka segrar upp på hoppfull mark och återigen ser man effekten av trepoängssystemet. Man lär sig aldrig att man aldrig ska räkna bort någon tidigt.

I Kevin Amuneke har Landskrona hittat en mycket intressant matchvinnare. Blixtrande kvick i fötterna med bra teknik och fint skott. Man undrar hur många poäng Bois missat på grund av tacklingen från Kalmars Dennis Nilsson som bröt benet på den 17-årige jättetalangen i våras.

Man undrar också över Jörgen Petterssons uppträdande.

Först sågade han allsvenskan som för dålig för att han ska kunna vara bra.

Sen vägrade han att sitta på avbytarbänken.

Men igår var han tillbaka, först på bänken, sen som inhoppare. En inhoppare som saluterade Amunekes vackra mål med sänkt huvud och en trött kort applåd.

Direkt efter matchens slut drog Pettersson av sig tröjan och gick in till omklädningsrummet medan resten av laget som brukligt är sprang bort för att tacka sina fans.

Jörgen Pettersson har varit proffs i hela sitt vuxna liv men beter sig som en bortskämd barnunge. Ingen får vara större än laget, speciellt inte när laget kämpar för sin existens.

Stefan Alfelt