Oj, pressen kom tidigt i år, Prahl..!

Simon Bank: Klart att MFF fått lite att fundera över

FOTBOLL

MALMÖ

Efter långa, kalla vintern ställde sig Malmö Stadion på tå och sjöng sig blå. Smällfull, stolt, sugen?

?sänkt.

I går sjöng Afonso solo, Änglarna segersång – och härnäst spelar MFF derby på bortaplan.

Pressen kom tidigt i år, Prahl.

Håkan Mild, maratonmannen, nickade till och vips drog Blåvitt ifrån med tre poäng till i maratontabellen. MFF hade chansen att gå om i går.

Ingen bryr sig om sånt, för allsvenskan är inget maraton.

Allsvenskan är ett lopp över 26 omgångar och man har råd att missa lite i starten – men man har inte råd att fastna med stortån i startblocket.

Klart att Malmö FF fått lite att fundera över.

Det var ju en så fin dag i går, jag gick till Möllevångstorget och lyssnade på musik, köpte en snygg bok om supporterkärlek och såg himmelsblå flaggor överallt. Som den här stan har längtat. Väl inne på Stadion bredde norra ståplatsläktaren ut en banderoll med den klatschiga texten ”Vår himmelsblå färg har återigen krönts av ärans lager! Nu står vi enade inför framtida segrar!”.

Om taktiken haft samma patina som retoriken hade Prahls spelare gjort entré i en sköldpaddsformation, iklädda romerska harnesk och utrustade med stridsspjut.

Det gjorde de inte.

IFK har allsvenskans skurkar...

Tom Prahl var istället väldigt modern, så modern att han på ett ytterst oprahlskt vis ändrat i laget precis före premiären. Yksel Osmanovski hade varit för bra för att sitta på bänken, så Thomas Olsson fick göra det istället. Lolo Chanko fick jobbet att bli Daniel Anderssons vicesheriff i mitten.

Tufft jobb.

Håkan Mild och Sebastian Johansson är allsvenskans hårdaste skurkar, och när matchen blev till andrabollskamp bestämde de på Malmö Stadion.

Till en början såg det inte riktigt ut så. Malmö FF–IFK Göteborg, världens tidigaste seriefinal, var en match i en helt annan dimension än Helsingborg–Halmstad på Olympia i lördags. Jag vet inte om det är Royal League-effekten eller skillnaden i kvalité som gör det, men det var spel med ett helt annat tempo och en helt annan tydlighet.

Det tog MFF en halv minut att sätta ihop sitt första mönsteranfall. En bröstning av Niklas Skoog till Daniel Andersson, en rak boll i djupet, en löpning av Markus Rosenberg. Några minuter senare vände Skoog bort Risp och satte en ännu finare boll på Rosenberg. Det ledde ingenstans, men hantverket var fint.

Mot sämre lag kommer Malmö FF att få utdelning på sånt, men mot Blåvitt gavs de inte tiden att hitta ett spel från mittfältet och kunde inte straffa IFK:s höga press.

Istället var det luftbollar mot Kalle Svensson (en jätte) och Fredrik Risp, chansbollar mot en kämpande Rosenberg - och bara en gång i kvarten något som involverade en ensam kille med nummer åtta på ryggen.

Afonso påminner om fantomen på det viset.

Han är en vandrade vålnad, han gör sin egen grej och han är lite svår att hitta när han inte vill.

Afonso – kreativ var som helst

Afonso, mannen med seriens största kapacitet, kom aldrig in i matchen. Han hängde en läcker frispark mot en lite tunggumpad Bengt Andersson och han hade en kanonchans på övertid, men annars hade han fler dobbar än bollkontakter.

Fiasko för vänsterkants-experimentet?

Nä, jag tror inte det.

När Afonso vill är han kreativ från vilken plats som helst, han trivs bakom en försteforward och det finns gott om stora anfallare som gillar vänsterkanten (Thierry Henry, för att ta en).

Det ingår i konceptet Afonso att han sjunger solo, men igår hittade hans kompband aldrig rätt. Afonso fick aldrig bollen, MFF:s modell körde tomt.

Arne Erlandsens modell, däremot, gick som tåget.

IFK Göteborgs spel är på många sätt mindre sårbart än Malmös. Enklare. Uppspelen är raka, rollerna tydliga. Kantspelarna Wowoah (ett bra köp) och Alexandersson står för kreativitet och bollvård, Håkan Mild vinner och fördelar boll, Sebastian Johansson skaver hälsenor, George Mourad spelar targetspel och Stefan Selakovic springer som en Saviola.

Metodiskt, smart och enkelt satte de press på Malmös mittfält och mittbackar. Mourad och Selakovic kompletterade varandra perfekt – och Erlandsen kommer verkligen att få problem med att ta ut ett lag när Peter Ijeh är hel igen.

Men den sortens problem är lättare att leva med när man har tre poäng ner till mästarna.

Mästarna själva har noll poäng, och på söndag möter de Landskrona borta. MFF har inte slagit Bois på två och ett halvt år, misslyckas de igen kan de vara sex poäng efter sina värsta konkurrenter redan i april.

”Framtida segrar”?

Om mästarna vill vara mästare ett år till måste den där framtiden komma rätt snart.

Simon Bank