Per minns hur det är att vinna med Gefle

FOTBOLL

GÄVLE

Det är 20 år och sju en halv månad sedan Gefle IF senast vann en allsvensk fotbollsmatch.

Då 2–0 hemma mot Hammarby lördag 15 september 1984.

Nu 1–0 hemma mot Assyriska söndag 1 maj 2005.

Den gemensamma nämnaren är lätt att hitta: Per Olsson, nu 41 år och tränare – då 21 och 1–0-skytt.

Tränar-Pelle höll klädsamt tyst om denna poäng efter gårdagssegern.

Gefle IF är den allsvenska fotbollens allra äldsta klubb, bildad 1882, men alltsedan föreningens allsvenska premiär hösten 1933 hade man inför söndagens match mot Assyriska bara vunnit 16.

Den senaste mot Bajen 1984 efter Per Olssons 1–0 i 53:e minuten, målvakten Arne Skalks jätteräddning på ett Thomas Lundin-skott i 75:e och till slut Håkan Holmströms 2–0 i 88:e.

Med söndagens 1–0 mot Assyriska är Gefle IF nu uppe i 17 segrar, och livet leker igen.

Trots att detta nykomlingsmöte i princip var en vinna-eller-försvinna-match för gästrikarna, totalt bottentippade av de flesta, inklusive denne Gävle-födde Sportbladet-krönikör.

Arrogant, Moralis

Ändå fanns det – trots tre raka nederlag – ljusa tecken i skyn.

För att citera min gamle arbetskamrat Ulf Kriström i lördagens Gefle Dagblad:

”...titta på serietabellen. Den toppas av Helsingborg, Malmö och Kalmar – just de lag som GIF mött i de tre första omgångarna. Mot mänskligare motstånd kommer nog poängen också. Assyriska i morgon, till exempel.”

Så rätt så, ”Krigarn”!

Segern var rättvis, även om Assyriska hade en del kvitteringschanser i andra halvlek, och även om tränaren José Morais lite arrogant valde att besvara en fråga om varför man inte börjat spela fotboll tidigare med orden:

– Vi började spela, när domarn blåste igång spelet. Men ibland går det inte som man tänkt sig...

Assyriska skapade under första tio minuterna två rejäla farligheter på långbollar – först Andreas Haddad och därefter Dani Hamzo, båda utanför... – men sedan fattade de lite trögstartade gästrikarna vad motståndartaktiken gick ut på.

Själv kunde jag i detta ögonblick inte låta bli att tänka tillbaka några år. På Assyriska tider som varit och på ett helt annat spel. Mycket roligare att skåda.

Minns nu inte exakt året.

Kanske 1999 – för det var då Assyriska var i ropet första gången och då man så småningom gick till ett mot Örebro förlorat kval.

Fick smaka på långbollar

Det jag minns var i alla fall en klassisk tv-intervju efter en match mellan just Assyriska och Gefle, då Assyriskas tränare Peter Antoine satt och häcklade motståndarna för deras luftpastejer över mittfältet, medan Gefles tränare, just densamme Per Olsson, bara satt där med tom blick och lyssnade.

Per Olsson hade, om han nu velat så, kunnat använda samma efterhandssnack denna gång. Riktat åt andra hållet.

Ty nu var det Assyriska som använde långbollar från sin extrema defensiv och som undlät att spela kortpassningar, innan man i andra halvlek var tvungna att kasta sig in i en tokoffensiv; till slut med fyra forwards.

Nu hjälpte inte detta.

Sirius-Claessons magnifika språngnick på ”Putte” Karlssons lika begåvade vänsterskruvade inlägg avgjorde den match vars gigant hette Mathias Woxlin.

Roligast var Gefle-klacken när storbildsskärmen visade ett av Gif Sundsvalls baklängesmål och den felplacerade nyligen med fyraårskontrakt försedde målvakten Fredrik Sundfors:

– Det finns bara ett lag i Norrland...

Visst! Precis som en mej närstående vän från Sundsvall brukar viska i örat:

– Det finns bara ett lag: GIF!

Alla nöjda, alltså...

Både i Sundsvall och i Gävle.

Måndag 16 maj möts de på Strömvallen i Gävle: GIF från Gefle mot GIF från Sundsvall.

Gefles segrar i allsvenskan:

Lasse Sandlin