Djurgårdens svit i Borås: 315 minuter utan insläppt mål

FOTBOLL

Djurgårdens försvar har en hel del i ryggen inför kvällens allsvenska match på konstgräset i nya Borås Arena.

Som till exempel detta: sju halvlekar i rad utan ett enda insläppt mål i Borås.

Inte sedan Niklas Gudmundson gjorde Elfsborgs 1-0 på sista sparken före paus i 1 juli-matchen 2001 har boråsarna lyckats göra ett hemmamål på Djurgården.

315 minuter utan insläppt mål i matcher som slutat 2–1 (2001), 2–0 (2002), 2–0 (2003) och senast ifjol 0–0 är naturligtvis en enastående statistik.

Egentligen bara med ett enda analytiskt fel: att den målvakt som stått samtliga dessa 315 minuter inte längre står i Djurgården.

Andreas Isaksson, alltså.

Numera står istället den väldige Pa Dembo Tourray mellan stolparna, men det är väl knappast bara hans fel att Djurgården i år börjat allsvenskan på ett sällsynt darrigt sätt.

Efter tre omgångar – innan Sundsvall extradarrade i går mot Örgryte – så hade Djurgården släppt in flest mål av samtliga allsvenska lag: sex! Lika många som Gefle och som just Elfsborg.

Därför har man också specialtränat försvarsspel i veckan, och dessutom har tränare Kjell Jonevret försökt täppa till öronen på spelarna.

Om alla dessa jämförelser med guldlagen 2002 och 2003 säger han:

– Internt måste vi sluta prata om det, det finns så många andra som ständigt jämför. Man hör mycket snack om att det var bättre förr och det var det säkert, men nu måste vi ge de här killarna chansen.

Den chansen har man ikväll på Borås nya konstgräs.

Djurgården gör alltid bra matcher på konstgräs. Påstår man; detta trots att ingen spelare egentligen lär gilla konstgräset.

Dagens sista ord för att bygga upp djurgårdare på hemmaplan citerar jag ur Borås Tidning, den eminente krönikören Janne Hansson, från Elfsborgs senaste match,

0–3 mot Helsingborg:

”Det var seniorfotboll mot pojkfotboll. Kortpassningar mot långbollande. Teknik mot tafflighet. Rörliga spelare mot stillastående. Kreativitet mot handlingsförlamning.

Segersiffrorna borde varit större.”

Lasse Sandlin