”Giljotinen står uppsatt och klar”

Wennman möter Anders Linderoth

1 av 2 | Foto: FREDRIK HOFGAARD
SLITSAMT YRKE Redan efter fem omgångar har snacket kommit i gång om Linderoths avgång. Laget har inte presterat nog bra och tränaren får direkt bära hundhuvudet. "Klimatet har förändrats flera hundra procent på några år", säger Linderoth. Ändå har han aldrig varit nära att sluta i Hammarby.
FOTBOLL

Det står ett rådjur i skogsbacken bakom ena målet, Årsta IP är en grön liten idyll mitt i storstan och det är möjligt att naturälskaren Anders Linderoth skulle vilja ha det så här för jämnan:

Frid och arbetsro och maskrosor på en träningsplan.

Men kontrasten finns bara ett stenkast bort.

I dag kliver han in i den vrålande, fullsatta betonggryta som heter Söderstadion för att få sin veckodos av pöbelmentalitet.

- Giljotinen står uppsatt och klar, säger han.

Vi har hunnit rätt långt in i den här intervjun när Anders säger just så, "giljotinen står uppsatt och klar", och det låter ju en aning skrämmande.

Men orden kommer som en naturlig följd av vårt resonemang - om fotbollens förråelse, om fansens orimliga krav, om pressen på spelare och ledare, om medias roll i sammanhanget.

Skulle Hammarby förlora derbyt mot Djurgården i kväll kan Anders vara säker på en sak:

Bödlarna kommer springande från alla håll.

Ändå hävdar han att det är värt priset, ty kärleken till fotbollen är större.

Egentligen är det sjukt. Ni har spelat fem omgångar och det är redan krissnack.

- Så tufft är det att vara tränare för en stockholmsklubb. Kraven är oerhörda. Det går inte att jämföra med hur det är på landsorten. De säger att det är svårt att vara tränare för Elfsborg, men herregud...det är ju ingenting.

Nu påstås det att du hänger löst igen.

- Det är fjärde året i rad som din tidning skriver att jag är på väg att sparkas. Det kom tidigt i år. Man tycker ju att halva serien borde spelas, åtminstone.

Aldrig velat sluta

Hur reagerar du på sånt?

- Jag blev ju odugligförklarad redan första året i Hammarby. Sen var det dags igen under kräftgången i höstas. Men det innebär bara att jag knyter nävarna och vill bevisa motsatsen.

Har du nån gång varit nära att hoppa av i Bajen?

- Nej, aldrig.

Men hur MÅR du, då?

- Det är klart att jag funderar på vad jag sysslar med. Pressen blir värre och värre. Det är så många negativa känslor som ackumuleras runt fotbollen i dag, så många som har bestämda åsikter och som alltid vet bäst. Kritiken kommer omedelbart numera, det är gästböcker och forum för fansen ute på nätet...det sprids rykten och skvaller och falska nyheter och det är en rå ton som gäller. Folk tycks veta mer om vad som hänt på Bajens senaste träning än vad jag själv gör. Klimatet har förändrats flera hundra procent på några år och det har ökat trycket på både spelare och ledare. Det börjar faktiskt bli dags att vi sansar oss lite nu.

Hustrun märker direkt

Påverkar det dig i vardagen?

- Man mår aldrig bättre än antalet poäng man har. Humöret svänger väldeliga. Så fort jag kommer innanför dörren hemma ser min hustru Viola på mig om vi vunnit eller förlorat.

Sparkar du till hunden också?

- Ha ha, nej...men jag har faktiskt precis köpt en hundvalp.

Som gammal ettrig mittfältare skaffade du väl en liten terrier, förstås.

- Ja, faktiskt - det är en terrier.

Hur gör du för att rensa huvudet och koppla av?

- Jag går långa promenader ute i skogen, vi bor i ett naturskönt område på norra Munsö ute bland mälaröarna.

Villkoren är hårdare nu än när du var proffs och landslagsstjärna för 30 år sen.

- Oj, oj, det är en otrolig skillnad. Ta bara pengarna - min grabb Tobias tjänade lika mycket pengar på en månad i Everton som jag fick för ett helt år i Marseille.

Du var bara 30 när en knäskada tvingade dig att sluta. Kan du känna saknad efter de aktiva åren?

- Faktiskt inte. Jag har aldrig varit en sån som varit med och spelat med grabbarna på träningen. Jag får min dos av fotboll ändå.

Men tre år i Olympique Marseille...ibland återvänder väl tankarna dit.

- Oh, ja. Det var en fantastisk tid. Jag och frugan åker ner dit nån vecka varje år. Vi har också en dröm om att skaffa oss nåt boende därnere när vi blir pensionärer.

På din tid hette de största teknikerna saker som Rivellino och Zico, men i dag klarar artisterna att göra ännu otroligare saker med bollen.

- Det är helt fantastiska saker man ser nu. Det mesta är nog hämtat från brassarna från början, men jag kan se unga spelare i Hammarby i dag som gör nästan vad som helst med bollen. Det måste ligga mycket egen träning bakom de där grejerna de hittar på.

Du var ju en stor tekniker själv, vad säger du om en genomsnittlig allsvensk spelares bollkänsla?

- Vi ligger fortfarande efter rent tekniskt. Framför allt måste vi bli bättre i passningsspelet. Det finns många sparka- och springlag i England, men se på de bästa klubbarna: de slår stenhårda pass och klarar att spela med ett tillslag. I Sverige vågar vi inte slå en svår passning, eftersom vi räknar med att medspelaren inte klarar av att ta emot den. Vårt passningstempo är för lågt. Grabbarna klarar att spela med ett tillslag på träningen, men när det blir match är förmågan borta.

Måste finnas andra typer

Är det inte en ny generation som följer Zlatan i spåren?

- Jo, vi kan märka det på alla de talanger som kommer upp och klappar på A-lagsporten. Nästan alla är offensiva mittfältare som vill ha bollen på foten. Det är en trend som inte är helt positiv. Det måste finnas andra spelartyper också, vi måste även fostra killar som kan springa och göra grovjobbet.

Men den där gamla klacksparksjargongen är väl på väg att försvinna i Hammarby?

- Det är jag inte så säker på. Den sitter i väggarna. Det enklaste är oftast det mest effektiva, men det finns alltid önskemål om "rolig fotboll" i Hammarby. Vi får försöka kombinera det bästa av två världar.

Peter Wennman