Dif 2005 är inget mer än ett stabilt mittenlag

Lasse Sandlin: Inte sämre – men heller knappast bättre

FOTBOLL

Djurgården är bäst i stan - trots onsdagsförlusten mot Hammarby ligger man två poäng före i tabellen.

Djurgården har gjort flest mål av alla allsvenska lag: 11, lika många som BK Häcken.

För Djurgårdens fans finns alltså ingen anledning till oro.

Djurgården år 2005 blir ett stabilt mittenlag. Inte sämre - men heller knappast bättre.

I säsongens första stockholmsderby - de båda klubbarnas första på Söderstadion sedan div 1-mötet hösten 1997, då Bajens Filip Bergman på övertid kvitterade till 2-2 i en "spännande men stundtals rent bedrövlig tillställning" (citat ur egen krönika 2 oktober 1997) - var Djurgården länge det minst dåliga laget.

Ett klassmål

Det var ingen stor fotboll som visades upp första 45 minuterna, men om något lag var förtjänt att leda i halvtid så var det just det lag som ledde; Djurgården.

Målet var ett klassmål, sedan 193 cm Sören Larsen vunnit en skuldra-mot-skuldra-kamp mot 188 cm Max von Schlebrügge ute vid sidlinjen och därefter avancerat förbi Pétur Marteinsson och serverat Jones Kusi Asare en boll han inte kunde missa att skarva i mål.

Tre Bajen-misstag: 1) von Schlebrügges kraftlöshet, en följd av att han ännu inte är helt 100 efter sin skada; 2) Marteinssons tröghet när Larsen flög förbi honom; 3) David Johanssons markeringsmiss på Kusi Asare.

Men framförallt var det en sekvens där den store dansken visade sin tilltagsenhet.

Idag har Sören Larsen det självförtroende som gör honom till en stor spelare, och han kommer att göra många fler mål än de fyra han nu leder den interna skytteligan på.

Men så har det inte alltid varit. I början av sin Sverige-tid plågades dansken inte bara av skador utan också av dåligt självförtroende.

Bosse Andersson, Djurgårdens klubbdirektör, har berättat för mej, att danskens självkänsla var så i botten, att han kunde byta trottoar, om han på stan upptäckte att han höll på att möta någon han inte ville träffa just då; till exempel Super-Bosse.

Idag behöver ingen längre tvivla på Sören Larsen.

Varken Bosse Andersson eller den Bosse Lundquist, Djurgårdens ordförande, som jag träffar efter matchen. För dagen något okoncentrerad eftersom han är i färd med att sälja sin villa i Bromma för att köpa en lägenhet på Östermalm, nära Stadion - ja, var annars..?

"Skriv ned oss"

Bosse Ordförande har en något annorlunda vädjan:

- Lasse, skriv ned oss! Då brukar det ju vända...

Men till det finns knappast nån anledning bara för att man uddamålsförlorar ett derby. Möjligen anledning återkomma om man inte vinner nästa match, Assyriska hemma på måndag.

Pa Dembo Tourray gör det han ska i kraft av sin storlek, Markus Johannesson är idag en betydligt bättre back än mittfältare, Johan Arneng är bollsamlaren och bollfördelaren på mitten där den matchotränade Abgar Barsom också kommer mer och mer, och längst fram finns alltså Sören Larsen.

Naturligtvis kan man säga att alla dessa sekunda namn också visar på den devalvering som Djurgårdens trupp genomgått sen de stora åren 2002 och 2003 - men detta är ju ingen nyhet.

Däremot känns det inte rätt att en spelare som Tobias Hysén sitter på bänken när en föredetting som Ibrahim Ba tillåts börja matcherna.

Samba-Erik vände matchen

Till sist, om man också kan få peta in en synpunkt på Bajen i detta blårandiga epos, undrar man ju när Hammarbys Anders Linderoth, själv en stor lirare under sin aktiva tid, ska inse att Erik Johansson är en man för hans startelva.

Pétur Marteinsson och Micke Andersson gjorde målen, men det var Samba-Erik som vände derbyt med sina initiativ, sin löpstyrka, sin teknik och sin förmåga att byta anfallsriktning.

ALLT OM DERBYT

Lasse Sandlin