Laget som inte fick förlora reste sig, vände – och vann

Simon Bank: För Hammarby var det en match om en säsong

FOTBOLL

En kliché är en kliché för att en kliché är sann.

Som den om ”små marginaler”.

Som ”ödesmatch”.

Som allt annat Anders Linderoth måste tänkt medan Hammarby dansade segersamba, och jag frågade och Anders sa:

– Grabbarna hade inte klarat en förlust till, mentalt.

Allt är så mycket lättare för den som har vunnit. Det är lättare att analysera, att vara ödmjuk, att le och - lättare att vara ärlig.

Anders Linderoth satt efter derbyt i ett trångt rum bakom södra läktaren. Hammarbys tränare slappnade av i hela kroppen, la benen i kors och sa, ärligt, att hans lag inte hade klarat en förlust igår.

Så tungt vägde matchen. Så tungt vägde tre poäng.

För Djurgården var det ett derby, för Hammarby en match om en säsong.

Och de började inte bra.

Larsen – undantaget

Båda lagen försökte ligga ganska högt i sin press, Hammarby lite högre. Annars såg lagen snarlika ut; Djurgårdens yttrar sjönk så djupt och Abgar Barsom flög så fritt att de, liksom Hammarby, spelade med 4-4-1-1. Enda skillnaden var att där Djurgården låg kvar med två centrala mittfältare (Arneng och Árnason) spelade Hammarby med en defensiv (Jensen) och en offensiv (Petter Andersson).

Matchbilden ritade sig själv.

Johan Arneng slapp bevakning, och fick utrymme att göra sin bästa halvlek i år.

Hammarby hittade sina spelvägar på kanterna istället, och gjorde det bra så länge de spelade med elva man. Jeffrey Aubynn var magnifik första kvarten, men försvann sedan till ett parallellt universum i tjugo minuter innan han bestämde

sig för att han verkligen hade ont och att det var en bra idé att byta ut sig.

Under tiden tog Djurgården över.

Inte så att de fick ut särskilt mycket, precis som Hammarby så spelade de bäst där det gav som minst.

Med én undtagelse.

Det där är danska och betyder ”med ett undantag”.

Sören Larsen, heter han.

Larsen är precis den sorts anfallare som kan göra stora mål av små chanser. Lag behöver sådana, och även idag vaknar Djurgården – till skillnad från Hammarby – upp med en sån i truppen.

Larsen stal bollen av en loj Max von Schlebrügge, tvåfotade förbi en felplacerad Pétur Marteinsson och rullade fram Jones Kusi Asare till 1–0.

I samma sekund började det regna över Söderstadion.

Metaforik for dummies.

Det blev plötsligt så tyst från Bajenklacken, som om säsongen var på väg att spolas bort, som om självaste Råsundaspöket flyttat söderut. Under de fem inledande omgångarna har Hammarby stundtals spelat bra passningsfotboll, men utan att få ut något av det. Inga enkla mål, ingen Sören Larsen.

Men Petter Andersson flyttade tätare på Arneng, Hammarby fick lite mer boll, och till slut ett billigt mål.

Mitt i alla bekymmer kom Erik Johansson, den bekymmerslöse, in och fick en frispark. Furuseth-Olsen slog den, Marteinsson gick upp och Sören Larsen chansade på att strunta att markera honom.

1–1.

Undtagelse.

Målet, ett sargat Djurgården som fick möblera om mittfältet tre gånger, lysande inhopp av Pablo Piñones-Arce och Erik Johansson? Mer eller mindre behövdes inte för att vrida matchen 180 grader. Det är, har vi lärt oss i år, sällan som Djurgården orkar hålla uppe spelet i 90 minuter åt gången. Efter 65 minuter skrev jag (knappt läsligt) i mitt block: ”Dif lite rädda nu, vågar inte spela upp. Bollen

kommer tillbaka snabbt”.

En minut senare hittade Pablo Piñones-Arce in med bollen mellan två backar – och så slog den okomplicerade, oglamouröse Mikael Andersson in 2–1.

Resten var, fram till två ruggiga Dif-chanser på stopptid, en grönvit förlösning.

Laget som inte hade klarat en förlust reste sig, vände och vann.

Nu måste Erik vara given

Man kan hylla många för det. Petúr Marteinsson, som lyfte både sig själv och laget. Mikkel Jensen, den intelligente taktikern. Erik Johansson, som rimligen måste vara given i startelvan nu (även om det är lättare att briljera mot trötta motståndare). Men mest av allt var det ett lag som reste sig från golvet och vann.

En match gör ingen säsong, och Hammarbys offensiva problem finns fortfarande kvar.

Men efteråt samlades de grönvita i en liten, tät kramklunga i mittcirkeln och ut ur den sipprade en lättnad och en stolthet som kan räcka långt.

Hammarby fick inte förlora.

Det gjorde de inte heller.

Lika svindlande stora var insatserna på läktaren. Hammarby hade inte råd med en förlust där heller, och de förlorade inte.

Derbyt på Söderstadion var det lugnaste jag kan minnas. Vid ett tillfälle kastades saker in från hemmafansen, vid ett tillfälle tändes bengaler – men det var och blev en kväll för passion och fotboll, inte för idioter.

?och när det gäller bengaler är det hög tid för ett regelverk som supportrar kan acceptera och respektera.

Tillåt ett säkert användande – och straffa allt annat användande dubbelt så hårt.

ALLT OM DERBYT

Simon Bank