Sportbladets Simon Bank: Dif vann – mer finns det inte att säga

FOTBOLL

KALMAR

Djurgården leder allsvenskan.

Det var väl det.

Mer finns inte att berätta från ett Fredriksskans där fotbollen bestämt sig för att stanna hemma.

Kjell Jonevret satte sig ner, drack en mun läsk och förhörde sig om resultaten från de andra matcherna.

­ Jaha. Halmstad torskade? Mot Gefle, som alla lag skulle slå så lätt?

Giftpilar mot expertisen. En serieledares privilegium. Djurgården åkte hem från Kalmar med serieledning och en tvåmålsseger, och alldeles oavsett hur det såg ut så är det en prestation. Bara två lag har klarat det på två år (Halmstad i fjol, Frölunda i förfjol).

Bra gjort, Djurgården.

Bra resultat.

Bra start på en tuff period.

Och precis där tog hela ransonen av ordet ”bra” slut för den här gången.

Kalmar FF har kanske inte charmat allsvenskan, men de har imponerat brallorna av serien med sitt sätt att styra matcher. Energiskt, taktiskt, smart, defensivt. Mot Djurgården var energin borta, laget dumt, och varken taktik eller defensiv räddade någonting.

Kalmar präglar alla matcher

KFF har en förmåga att sätta sin prägel på alla matcher de spelar, vilket är ett gott betyg. I går spelade de med hög backlinje före paus, så vi fick se två lag hopkrympta på 50 meter mitt i planen. Djurgården hamnade oftast i fruktlöst duttspel in i planen, med Felix Magró så hjälplöst försvunnen att Dif-bänken skickade ut en efterlysning i paus.

När de inte spelade kort spelade de långt, och i medvinden rann bollen iväg till Petter Wastå varje gång.

Det var svårspelat, och inget av lagen klarade riktigt av vare sig vinden eller det kompakta utrymmet. Två spelare var överlägsna före paus: Henrik Rydström och Abgar Barsom, som äntligen är på väg tillbaka på allvar.

???

Det såg ut så också.

Möjligen hade KFF små intentioner att hitta ett fungerande, varierat passningsspel genom mitten. Men de där intentionerna var små. Sören Larsen brände ett kanonläge på en fin frispark från Magró, annars hade Dif ingenting.

Jonevret gnällde på lata spelare som inte tog några offensiva löpningar, och det hade han helt rätt i. Nanne Bergstrand, å sin sida, gnällde på idioti.

Veckans dumstrut delas ut till César Santin, vrålsnabb yttermittfältare/vikarierande forward som senast sågs lämna Fredriksskans gräsmatta sägandes en ramsa som redan fått många att kräva en barnförbjuden allsvenska. Åtminstone för portugisiska barn.

Santin fick en onödig, sen varning före paus. Han följde upp med att sparka iväg bollen efter ett tveksamt domslut, men fick en chans till. För att i nästa moment tackla Toni Kuivasto med dobbarna före. Rött kort, tack och hej.

Kalmar såg ut som en blöt disktrasa efter det.

Hemsk fotboll.

Impotent, viljelös fotboll.

Slö och feg defensiv

Nanne Bergstrands defensiv är en fröjd att se när den spelas med vilja, aggressivitet och tro. I går såg den bara slö och feg ut. Inte ens efter Jones Kusi-Asares 1­–0 orkade/ville Kalmar kliva fram. Laget är trött och slitet, och rätt frustrerat också. Bevisföremål 1a: Patrik Rosengren huvudlösa örfilande av Jones Kusi-Asare. Dessutom är truppen tunn offensivt ­ och de som kan bryta mönster ser till att vara dåligt tränade (Dedé), avstängda (Fábio) eller utvisade (César).

Uppehållet nu blir oerhört nyttigt för oss, sa Nanne Bergstrand.

Kanske lite annorlunda för Jonevrets järnkaminer, som vunnit fyra av sina fem senaste och leder serien i åtminstone ett par timmar till.

Jones Kusi-Asare gjorde två riktigt fina mål på inspel från vänsterkanten, och Pa Dembo Tourray höll nollan för första gången i år.

Annars var det mest en skräpmatch.

­ De skönaste att vinna, sa Kjell Jonevret.

Det fanns väl en poäng i det också.

Simon Bank