Varför förvandlas balanserade män till skrikande byfånar på 90 minuter?

Peter Wennman: Frågan är vad Bajens fans egentligen var besvikna över.

FOTBOLL

Man undrar lite lätt vad det är med fotbollen som får oss att förvandlas från normala, hyggliga personer till nån slags limsniffande byfånar.

Det behöver inte vara AIK-ligister som slåss på Gamla Ullevi.

Det behöver inte vara folk som rusar in på planen och nitar spelare som i Buenos Aires.

Det kan räcka med att hålla på Hammarby.

Sitter man på pressläktaren på Söderstadion har man en väldig närhet till en del av hemmafansen, och det var både roande och oroande att studera dem under 0-0-mötet med Örgryte i går.

Först:

Glada, balanserade medelålders män i grönvita supportertröjor som njöt av det vackra fotbollsvädret och det tidiga järngrepp som Bajen kopplade mot ÖIS.

Sen:

Allt större frustration, allt fler okontrollerade utbrott och primalskrik riktade mot domaren Daniel Stålhammar och hans linjemän (äsch då, nu skrev jag linjemän igen).

Och till sist:

Halv lynchstämning över uteblivna straffar och tveksamma offsideavblåsningar, och samma medelålders män - de tidigare så myspysiga - som lutade sig in över pressläktaren och skrek:

- VA FAN SKA NI SKRIVA NU DÅ?

Fotbollen får oss sannerligen att förvandlas från det ena till det andra under loppet av ynka 90 minuter.

Nu är det väl precis samma sak med hockey och en del andra sporter. Det intressanta är i alla fall att somliga supportrar kan dra på sig en så makalöst stor irritation under en match att...ja, deras egna barn skulle inte känna igen dem.

Besvikna på vad..?

Frågan är dock vad Bajens fans EGENTLIGEN var så besvikna över i går?

Att domaren styvnackat stod emot hemmatrycket och - mycket tveksamt - friade när Pablo Pinones-Arce fälldes i straffområdet i slutsekunderna?

Att Hammarby inte lyckades göra ett enda mål mot ett skadedrabbat, bottentippat lag som fick spela med tio man i en halvtimme?

Det tål att tänkas på.

Såna här kvällar märker man mer än nånsin hur stora kraven är på ett så populärt storstadslag som Hammarby. Jag tror inte att en poängförlust mot Örgryte fanns ens i den mest pessimistiske bajensupporterns huvud innan matchen - och när det nu blev som det blev brast det totalt för somliga.

Som fullständigt neutral skulle jag vilja säga:

SÅ dåligt var det inte, Bajen!

För det första får man buga sig en smula för den enorma uppryckning Örgryte presterade efter paus, då bland annat Erik Johannesen hade ett strålande friläge att sätta 0-1. Och när samme man blev utvisad gav tränaren Zoran Lukic besked om att han är en slug taktiker, hans sätt att dirigera laget från sidlinjen gav en ÖIS-poäng som inte bara berodde på tur, tapperhet, en bra målvakt och en ifrågasatt domarinsats.

Det finns hopp

För det andra tycker jag både fansen och tränaren Anders Linderoth är onödigt krävande när det gäller måltillverkningen. Man får uppfattningen om att Bajen måste göra tre, fyra mål per match för att alla ska vara nöjda. Men så enkelt är det inte. Så länge Hammarby presterar ett så chansrikt spel som i går finns det alltid gott hopp. Det finns nåt som kallas oflyt, och det kan man man inte göra nåt åt.

På Linderoth låter det som om hans lag inte gjort mål sen Eldkvarn brann, men läser jag rätt i tabellen har det blivit elva på tio matcher. Det är lika med Malmö FF och fler än IFK Göteborg, Kalmar FF, Gefle och Assyriska.

Riktigt roligt, Linderoth

Med Hammarbys höga ambitioner ska man förstås inte jubla efter 0-0 hemma mot Örgryte, men det finns en hel del klubbar i den här serien som skulle vara jäkligt glada om de hade Bajens problem. Visst finns det brister - som att det vilar en allt större Hans Eskilsson-varning över Björn Runström, till exempel - men enligt min ringa mening är det bara en tidsfråga innan de grönvita börjar få bättre utdelning än man haft på sistone.

Roligast:

Anders Linderoths underbara, bitterljuva sarkasmer på presskonferensen.

- Vem skulle ha lagt Hammarbys straff, undrade någon.

- Petur Marteinsson, men det hade blivit svårt för honom med gipset, sa Anders.

- Vad sa du till domaren efteråt, frågade en annan.

- Jag tackade för matchen, sa Anders.

Zoran Lukic himlade med ögonen och jag vred mig av skratt.

Peter Wennman