Jag förstår inte vad Örgryte höll på med

Simon Bank: Gårdakvarnen malde ner storebror

FOTBOLL

Zoran Lukic släppte ut seriens häftigaste talanger till premiären, men glömde tumregel ett:

Rödblått lir passar illa på grönsvarta planer.

Om den insikten dröjer blir Öis årets första krislag.

Allsköns fåglar sjöng högt i skyn, solen borrade sig in i alla Gårdas skrymslen och gräset låg grönt och jämnt som en hårig biljardfilt på Ullevi.

April, april.

Så här var det: När allsvenskan sparkade igång i går var det i en göteborgsk miljö som andades walesisk annandagsrugby från 70-talet.

De enda som missade den detaljen var Örgryte.

Jag förstår inte vad de höll på med.

Det tog bara två minuter att förstå vilka spelsätt Zoran Lukics grabbar ville vinna matchen med. Första anfallet gick via ett kombinationsspel på högerkanten mellan Ola Toivonen och Boyd Mwila. Så dags hade Gais redan tokdyngat två långa uppspel mot James Keene.

Öis gjorde tvärtom

Det enda krav Gais ställde på sig själva var att vinna fysiskt, att inte gå bort sig och hoppas på att Keene (han som Sören Åkeby berömmande kallade "ett stort skithus") skulle hugga när chansen dök upp.

Inga stora krav.

Öis gjorde tvärtom.

Öis ställde alla världens krav på sig själva.

Laget var ju handikappat redan från start, utan Magnus Källander och Tuomas Uusimäki var det flugvikt mot tungvikt i den fysiska matchen. I stället försökte Öis spela sig fram, genom mittfältet och upp på yttrar som konstant var felvända och långt ner i planen.

Hyllas för att de vill spela

Det var svårt att spela fotboll på Ullevi, bollen fastnade i leran och det krävdes fyra-fem tillslag när Öis ville spela snabbt. Länge var det mer sannolikt att Clifford Mulenga, 167 centimeter, skulle drunkna i gyttjan än att han skulle få med sig bollen.

När Aíltons högra lår gick sönder (det är svårt att tänka sig en tuffare smäll för något lag i allsvenskan) hade Öis bara ett enda övertag kvar - farten på kanterna.

De försökte knappt utnyttja det.

Första gången som det kom ens en ansats var när Angelo Vega kom in och försökte sätta uppspelen rakt och snabbt. Då var det en halvtimme kvar.

Öis vill spela fotboll, och de ska hyllas för det. I sommar kommer det bli rasande roligt att se Toivonen, Aílton och de rappa kantspelarna trilla boll.

Tillit till spelmodellen är viktigare för Öis än för andra. Men om de går in med gårdagens spelsätt mot Malmö FF och AIK i de kommande matcherna dröjer det två veckor tills krisen knackar på Öis-gården. Just nu har man inte ens den magiske Aíltons fötter att hoppas på, det gjorde ont i hela kroppen att se honom halta av i går, med höger lår i ett dystert paket.

Annat i Gais.

Gårdakvarnen malde ner storebror och de gjorde det väldigt bra.

Spelet överraskade mig inte ett dugg, det var formulär 1A. Rakt, enkelt spel. Fyra av fem uppspel långt, det femte via den strålande Bobbie Friberg Da Cruz. Och så tätt spel på mitten, där Khari Stephenson ska vara Vieira, samla och fördela. Och så Keene, då.

Fick målen nästan gratis

Gais kommer att få det oändligt mycket tuffare mot lag som kan matcha dem fysiskt, de behöver spelare som lyfter dem i de där täta matcherna.

Som Khari Stephenson. Och som James Keene.

Jag tänker inte utnämna dem till superstjärnor och frälsare riktigt än, men det de visade i går räcker för att ge Gais chansen i år.

20-åringen från Somerset fick ett och ett halvt mål gratis av Öis (det första av mittförsvaret, det andra av Dick Last), men han förtjänade dem. Keene sprang konstant, var alltid på plats där saker hände och visade att han kan avsluta.

I går ordnade han Gais första allsvenska trepoängare sedan Niclas Fredriksson sänkte IFK Norrköping för sex år sedan.

Jag vet inte om det betyder något, men håll med om att James Keene ligger bättre i munnen.

Simon Bank