Förhistoriskt dåligt - glöm guldsången

FOTBOLL

GÖTEBORG

Fotbollsallsvenskan?

Det här var inte riktig fotboll.

IFK Göteborg?

Det här var inte det riktiga IFK Göteborg.

Jag har alltid haft svårt att visualisera den här tidiga föregångaren till fotbollssporten som kineserna lär ha sysslat med för drygt 3 000 år sedan.

Hur gick det till egentligen? Hur såg spelet ut? Publiken? Arenan?

Nu har jag inte de problemen längre.

Jag har sett förhistoriens fotboll med egna ögon. Gyttjebrottningen på Nya Ullevi i går var som hämtad från en annan historisk epok.

Spelades det fotboll under juraperioden - drygt 200 miljoner år före vår tid - är jag övertygad om att det såg ut ungefär så här.

22 man utslängda på någon sorts myrmark. Kämpa, sparka, kriga. Lera, lera, lera. Två klickar av anhängare från varje stam i var sitt hörn av skådespelsplatsen, men en ocean av tomhet mellan dem.

Jag kom till Göteborg för att se tiden skruvas tillbaka, men hade inte väntat mig att det skulle gå riktigt så här långt.

Sveriges Liverpool

Jag hade hoppats på att få se ett IFK Göteborg som påminde om en klubb vi brukade känna förr, en renhårig kamratklubb där man arbetade hårt för varandra.

Staden brukar kallas för "Lilla London", men för mig har Göteborg alltid varit "Sveriges Liverpool".

Fotbollen, humorn, musiken, dockorna, sammanhållningen, underdogmentaliteten. En stad där man inte väntar sig att härska över världen, men där man i alla fall gör det absolut bästa av vad man har.

Bordet var dukat och scenen satt. Till och med solen sken när IFK Göteborg sparkade igång sin 30:e raka säsong i allsvenskan. Efter en sommar, en höst och en vinter präglad av skattetrassel hade det inte krävts mycket för att den blåvita vinden skulle kännas fräsch, ny och positiv.

Ändå buade änglakören då Stefan Johannesson blåste av efter 93 minuter, och den gjorde det av en enda anledning.

IFK Göteborg hade inte givit sitt allra yttersta.

Visst går det att koka ner matchen till ett taktiskt destillat - Östers femmannamittfält pressade fast Blåvitts fyra, de kunde ställa om och få in tidiga inlägg i boxen - men det vore att missa poängen med den.

Den här förhistoriska varianten av fotboll handlar till sist mest bara om inställning och engagemang.

Allt det saknade IFK Göteborg. Öster började piggast, Öster ville mest och Öster krigade bäst.

Naturligtvis var det en rejäl chansning av Arne Erlandsen att göra bort alla sina byten redan efter 57 minuter, men för mig hade han mer att vinna än att förlora.

Bara två olika sätt

Okej, han riskerade en skada - men bättre att spela med tio vakna spelare än med elva slumrande drönare.

Efter trippelbytet kvicknade Göteborg till en aning, men precis som förra säsongen hade de förtvivlat svårt att föra matchen. Sammanlagt vaskade de fram fyra ordentliga målchanser på två olika sätt.

Det ena gick ut på att komma bakom Östers tvåmannablock på mittfältet, få ut bollen till Wernbloom och se en gammal Gif Sundsvall-forward missa mål från sex meter.

Det andra var att knacka in en långboll i straffområdet, låta Magnus Kihlberg vinna andrabollen och skjuta med vänstern.

Inget av dem kommer att bli särskilt vägvinnande i längden.

Sjöng om guld

Blåvitt är inget gnistrande fotbollslag som kommer att kunna klassa ut motståndare med sin egen briljans. Blåvitt är ett lag med väldigt många halvhyggliga spelare.

Det kan bli något bra av det, men då krävs en enhet bättre än de elva individerna, ett lag som växer sig större genom att arbeta sig samman.

Klacken sjöng om ett guld som ska hem till Göteborg, men den bör nog anpassa repertoaren efter verkligheten.

Når IFK Göteborg en Royal League-plats har spelarma gjort en bra prestation. Spelar de som i går kommer de inte ens i närheten.

Erik Niva