Peter Wennman: AIK bjöd på kalas – inte domaren

FOTBOLL

VÄXJÖ

Det var en sån där garanterat myggfri kväll då endast drömmen om ett par långkalsonger hindrade de klapprande knäna från att ge upp och stelna till is.

Det märkte inte AIK.

AIK hade kalasbyxorna på, från start till mål.

Var det nån som fick blåskatarr så var det domaren.

Med det menar jag att Sven-Martin Åkesson, rättskiparen från Kode, verkligen blåste så det visslade om öronen på alla runt Värendsvallen.

Bortsett från alla varningar kom den mest häpnadsväckande signalen i 83:e minuten, då AIK:s Wilton Figueiredo snubblade i Östers straffområde och Markus Jonsson (i Öster i fjol) fick möjlighet att dundra in

0–4 på sin andra straff på två matcher.

Den enda gång Åkesson verkligen skulle ha blåst – men inte gjorde det – var när Nicklas Karlsson forcerade in både boll och målvakt till 0–2 före paus.

Förstår Jacobsson

Så var det alltså det som låg bakom AIK:s festkväll i bortapremiären? En värdelös domare?

Nej, nej, nej, glöm det!

Jag kan förstå att Östers vanligtvis så coole tränare Lasse Jacobsson blev så arg att han visades upp läktaren, jag kan till och med förstå att han kallade domarinsatsen för ”katastrofal” efteråt, och jag kan förstå det äldre par som reste sig upp framför mig på läktaren och på småländska skrek:

– Nu är måttet rågat!

(I Karlstad heter det råttet mågat).

Men precis vem fan som helst hade kunnat döma den här matchen och det hade ändå slutat på samma sätt:

AIK hade vunnit löjligt lätt.

Det var verkligen kalasbyxor på.

Stabilt framträdande

Jag tror inte en nykomling har haft ett större party och vunnit med 4–0 i allsvenskans andra omgång sen Brynäs spöade IFK Norrköping med samma siffror 1974.

Det var verkligen ett imponerande, stabilt, effektivt framträdande. Man kan nästan säga att AIK gjorde fler mål än man hade chanser till – men så kan det bli när spelsystemet fungerar absolut perfekt och motståndarna inte tillåts skapa ett smack.

Innan jag hackar Öster i bitar vill jag nog påstå att AIK kommer att bli en smärta i rumpan för väldigt många lag i den här serien om spelarna agerar så här disciplinerat och smart.

Det var en kolossal taktisk förbättring jämfört med 2–2-

premiären mot Gefle.

– Men vi ska komma ihåg att Öster och Gefle är varandras totala motsatser i svensk fotboll. Gefle spelar rakt och oerhört traditionellt – Öster med sitt 4–3–3-

system är helt annorlunda, sa AIK-tränaren Rikard Norling efteråt.

En flytmatch

Kanske inte riktigt så enkelt, ändå – de ändringar som AIK gjorde var alla till det bättre.

Mats Rubarth spelade till exempel på sin rätta plats den här gången, till vänster, och han gjorde nästan allting med finess. En riktig flytmatch. Han slog inlägget till Figueiredos 1–0 redan efter tre minuter och frispelade Kenny Pavey läckert före 3–0. Plus en massa annat godis.

Derek Boateng hade uppenbarligen fått order om att hålla sig lite mer defensiv den här gången, och det var ett lyckodrag. Det gav det djup på mittfältet som AIK saknade mot Gefle.

– Vår idé var att ha bredd på mitten, att spela med ett rakt mittfält, och det lyckades, sa Norling.

Då tror jag inte vi såg samma match. Grejen var ju just djupet den här gången. Boateng stannade kvar som en säkerhetsventil framför backlinjen och Daniel Tjernström låg hela tiden högre upp i banan, oförtrutet springande i djupled. Kapten Tjernström gjorde två mans jobb och var i mina ögon bäst på plan. Om detta var ett ”rakt” mittfält måste Norling byta glasögon.

Grand Canyon

Vidare är det uppenbart att Johan Mjällby (lätt ljumskskadad) måste bli i VÄLDIGT bra form för att ta tillbaka en plats i fyrbackslinjen. Jag såg inte den minsta spricka i den muren under hela denna svinkalla, allsvenska kväll i Växjö.

Däremot ser Östers mittfält ut som Grand Canyon.

37-årige Peter Wibrån var chanslös i alla kamper om bollen och det såg oorganiserat och chansartat ut från början till slut. Anfallet fick heller ingenting av värde uträttat, och jag undrar om detta verkligen är denna nykomlings melodi, att spela 4–3–3?

Öster är givetvis ursäktat av att allting som kunde gå åt helvete verkligen gjorde det också. Att få både målvakten Björn Stringheim och försvarsklippan Fredrik Gustafsson skadade – och tränaren Lasse Jacobsson uppvisad på läktaren i första halvlek – var naturligtvis en mardröm i hemmapremiären.

Men okej då, lika bra att ta allt elände på en gång. Värre än så här kan det inte bli.

Peter Wennman