Djurgården hade skador - men inte så mycket annat

Simon Bank: Halmstad förtjänade tre poäng

FOTBOLL

Det är så lätt att dra för tidiga slutsatser så här års, men vi kan väl hålla oss ett tag.

0-0 i Halmstad säger inte ett dugg om Djurgårdens chanser att försvara sitt guld.

Men en del om Johan Arneng.

Närmare en allsvensk aprilsjäl än så här är svårt att komma. En promenad till Örjans Vall, genom Norre Katts Park, aprilregn och strippande träd i en slumrande sommarstad. Ekelöf och Baudelaire kallade känslan för spleen, leda.

Lite så. Brungula planer, taskigt väder, svår fotboll, fukt. Leda.

Det är då för väl att det finns spelare som Dusan Djuric, eller lag som Halmstads BK i går.

HBK spelar 4-5-1, ett system de inte är särskilt vana vid, men intelligenta spelare och en intelligent coach behövde bara två allsvenska matcher för att hitta exakt rätt balans. Taktiskt var de perfekta. Och det fattades inte mycket tekniskt heller.

Andreas Johansson har förvandlats till något han inte var för två år sedan, en Linderoth-dammsugare framför backlinjen som fick Daniel Sjölund att springa och gömma sig. Framför Johansson finns tre spelare som älskar att spela ihop:

Dusan Djuric, Patrik Ingelsten, Gunnar Heidar Thorvaldsson.

Strategen Djuric (hade han en vänsterfot skulle han vara landslagsmässig redan nu) var överlägsen före paus, men det roligaste var att se hur de tre hittade varandra i konstanta växelspel.

För svenska mästarna var det? leda.

Som Kjell Jonevret sa före matchen:

- Det är roligare att vara i Halmstad i juli.

Så dags hade han redan fått skriva av först Johan Arneng, sedan både Jesper Håkansson och Stefan Bergtoft, som båda skadade sig på uppvärmningen. Och det dröjde inte länge innan Kári Árnason sträckte sitt vänstra baklår (han spelade vidare ändå, Árnason är från Island).

Utöver skador hade inte Djurgården särskilt mycket. I derbyt senast imponerade de med sin tidiga spelbyggnad, hur de sågade sig genom Hammarbys mittfältsdefensiv med Johan Arneng och Abgar Barsom som motorer.

Allt det fattades i går. Puts väck.

Extremt beroende av Arneng

Den tidiga slutsats som går att dra är den här: Om Dif verkligen är så extremt beroende av den energiske, drivande Arneng så kommer de att vara illa ute i år.

Modern passningsfotboll spelas i trianglar eller par. Spelare som hjälper varandra och hittar varandra kan kontrollera en boll genom ett minfält av försvarare. På Örjans Vall hade Djurgården varken linje eller form.

Barsom mötte boll tidigt, men ställd inför tre jagande HBK-mittfältare fick han inga alternativ. Árnason ville inte ha bollen, inte Sjölund heller, och vägen till yttrarna var avskuren av ett ambitiöst HBK.

Så Barsom spelade tillbaka eller spelade fel. Och Djurgårdens spel rasade.

Thiago Quirino gestikulerade som en dopad Don Quijote, och jag förstår honom. Mot ett mittbackspar som Jönsson och Zvirgzdauskas hade han bara två chanser att lyckas. Den ena var att få uppspel på kroppen och spela bort dem, den andra var att få uppspel på ytan bakom backarna och springa ifrån dem.

Djurgårdens uppspel gick rakt i gapet på HBK:s fyrtorn, och Quirino vevade uppgivet med armarna; ett ensamt skepp i nöd. Dif klarade inte att spela boll, men en stund efter paus hittade de metod två, visade lite jävlaranamma och vann en del boll.

Halmstad förtjänade tre poäng, men Dembo Tourray räddade oavgjort för mästarna. De var rätt nöjda med det.

På torsdag är Johan Arneng tillbaka.

Gårdagens Erlingmarkstipendiat: Emil Jensen. Han är inget fotbollsgeni, men det är svårt att inte gilla en spelare som på 90 minuter hinner spela vänsterytter, högerytter och högerback - och springer skiten ur sig överallt.

Jag vet inte hur mycket man ska läsa in i det, men det är knappast en slump att lagen som spelar med en ensam forward - och rimligen är mer beroende av ett samordnat spel - har det tufft på de dåliga planerna. Öis, Öster, Halmstad, Djurgården, Helsingborg och Malmö FF har vunnit två av sexton matcher hittills.

Simon Bank