Ett fartblint tungviktsmöte där kungen hette Mattias Jonson

FOTBOLL

I de blindas rike är den enögde kung, en urgammal aforism.

I de fartblindas rike hette kungen Mattias Jonson.

Det är lika roligt som det låter.

Mitt i andra halvlek kommer jag att tänka på Mats Wilander mot Guillermo Vilas. Finalen i franska öppna 1982.

Då som nu var det ballongbollar från ena kanten till den andra, då som nu på ett grusliknande underlag.

Wilander vann finalen på att Vilas missade, Djurgården vann på att Mattias Jonson slog bollen i nät.

Det var som det skulle.

Jonson visade varför han spelar i landslaget, medan Bengt Andersson visade varför många vill att han ska göra det och Niclas Alexandersson" inte visade så mycket alls.

Visst sjutton var det ett tungviktsmöte. Mästarna mot vicemästarna, båda med en matchplan som en bakfull Mike Tyson kunnat tänka ut. Vinn den fysiska kampen på mittfältet, stjäl boll och slå den i djupet så snabbt det bara går.

Det var vårfotboll. Raka jabbar, vilda svingar, grymt tempo och i första halvlek bara ett lag - Djurgården - som klarade av att variera sig med att slå en krok då och då. Felix Magro var överlägsen på mittfältet, han vann i luften mot Pontus Wernbloom och spelade markeringsspel mot blåvite regissören Thomas Olsson.

En tränarnas spelare

När de vann boll gick den raka spåret upp mot en av tre anfallare, som sprang och jagade och hittade varandra en gång av tre. Djurgården spelade den typ av snabb omställningsfotboll som Arne Erlandsen gärna vill att hans Blåvitt ska spela. Hans Blåvitt fick samtidigt slå sina uppspel från backlinjen istället för från mittfältet - och bollarna flög väldigt sällan åt rätt håll.

Allt gick väldigt snabbt, allt kändes väldigt tätt, allt var väldigt fysiskt.

I matcher av den sorten, fartblinda matcher, måste man ha spelare som kan styra. Johan Arneng gjorde det stundtals före paus, Thomas Olsson stundtals efter paus - men det var Mattias Jonson som styrde mest och bäst.

Han är en tränarnas spelare, och han håller armarna lite roligt när han springer. Men i går var det så tydligt att Jonsons löpningar sög åt sig uppspelen, han sprang till sig bollarna istället för att springa till dem.

Jonson, först en av tre anfallare och sedan en av två, var den som gav Djurgården respit och tid att andas mitt i all fart. Till slut gav han dem också tre poäng.

Jag hörde ett murrande ljud från läktaren, och är fortfarande inte helt säker på om det kom från bilarna utanför Stadion, eller om det var Lars Lagerbäck som spann.

Blåvitt har inte vunnit än i år, men de borde vunnit mot HIF och de hade kunnat vinna i går. Samuel Wowoah träffade stolpen, Stefan Selakovic pressade Dembo Tourray ett par gånger och Jonas Wallerstedt hade en fin nick.

Wallerstedt sliter ont, men för mig representerar han ett av Blåvitts grundläggande problem. När det gick undan som mest i går var jag tvungen att sms:a en gammal EM-medaljös i fälttävlan och fråga vad det heter när dressyrhästar står och trippar på stället.

Piaff.

Blåvitts långbollar lätta att läsa

Wallerstedt ser ibland ut att ägna sig åt piaff, han trippar på men kommer aldrig fram i tid. Arbetar konstant, men exploderar inte. I går lyckades inte Alexandersson och Selakovic etablera det där fina utbytet som kan ge Blåvitt variation i spelet, i stället blir det evigt malande med en entaktad motor.

De vill slå en snabb, lång boll eller en vårdad kort - men oftast blir det varken eller. Det blir en sönderläst, ovårdad, sen långboll som är lätt att försvara sig mot. När kvällshimlen la sig till vila över Stadion, lätt rodnad och med blåmärken, sjöng hemmafansen nidvisor om att "ingen pröjsar skatt i Göteborg" och att det är "dags att deklarera".

Blåvitt kommer att kunna mala ner många lag framöver, men i går var de för endimensionella och i övermorgon möter de Hammarby samma dag som åklagaren meddelar vilka åtal som ska väckas i skattehärvan.

Tuffa tider.

Simon Bank